Dom flesta har kanske har gått och lagt sig..

Skulle jag följa kroppens signaler så borde jag ha legat i sängen hela dagen.

Det är nu Dag nr 2 som jag ska komma till insikt med att jag har diabetes och jag har inga som helst problem med att ta mina sprutor och inte heller sticka mig själv i fingret, inget utav det känns faktiskt. Inte ett dugg.

Men det var väl kanske det som man var mest rädd för, men nu istället märker jag att mitt humör inte är som vanligt. Jag känner mig deprimerad och gråter för det lilla minsta.

Jag får väl hoppas att det vänder snart, för det är inte riktigt jag att gå omkring och snyfta och böla för det lilla minsta och inte heller bli så fruktansvärt trött..

Jag är redan trött på att vara diabetiker redan dag 2 undrar om känner detsamma om 100 dagar eller år...