Michelin

Michelin

Södermalm 1953

Jag började för många år sedan med att skriva: Södermalm 1953 

det är berättelser och händelser som min egen mor har berättat för mig och eftersom jag inte alltid själv vet exakt hur allt har gått till under årens lopp så skriver jag hur det kan ha varit, därför behöver jag inga tillrättavisningar och pekfingrar utav de efterlevande syskon/släkt som kanske upplevt något helt annat, utan det är skrivet ut i från mitt eget perspektiv och mina egna uppfattningar och upplevelser.
Förmodligen kommer man och säga att så där var det ju inte... utan det var si eller så, men jag skriver utifrån mig själv och så som jag själv upplevt det och det kan ingen ta ifrån mig..
Jag börjar berättelsen den dagen jag såg mitt första ljus, den dagen jag föddes den 17 april 1953.
Södermalm 

Södermalm


Året är 1953 och det är april månad. Allt börjar i en sliten omodern två- rums lägenhet på Bondegatan på Södermalm.
Bostaden ligger en trappa upp. Väggarna i trapphuset börjar flagna av gammal målarfärg. På stentrapporna syns märken efter många års trampande av fötter både av småbarn och gamla. Trapporna är också lite spruckna och trappräcket känns rangligt.
I trappans mittersta del finns ett stort dubbel fönster. Glasrutorna är lite spruckna och oerhört smutsiga och kladdiga efter små barnhänder. Det ekar i trapphuset och det luktar oerhört fräscht när man hade skurat trapporna. Detta var något som varje hyresgäst turades om att skura och hålla rent i trapphuset.. Trapphuset kändes mer eller mindre som en källare..
Det var slitet och gammalt och färgen på väggarna flagnade. 
 Det var tre lägenheter på varje plan. På första det första planet bodde ett gammalt par, som alltid smög sig uppför trapporna för att aldrig störa någon av de övriga grannarna. Barnen i huset kallade det gamla paret för Tant Höne och Farbror Höne.
I den andra bostaden bodde en person som man aldrig såg till. Det var en ensam kvinna, som också smög sig ut och in ifrån sin lägenhet. Det blev rena lyckoträffen om man råkade på den lilla ensamma damen i trapphuset någon gång. Råkade någon komma i trapphuset (om damen var på väg ut,) så stängde hon mycket snabbt sin dörr.
Hon ville tydligen inte ha någon kontakt med några människor. Och så fick det bli. Ingen vill störa någon.
I den tredje lägenheten bodde en barnfamilj, bestående av en Norsk man vars namn är Arthur. Han hade träffat sin kvinna i Stockholm som heter Naima. Tillsammans fick dom fick tre flickor i tät följd.
Den här familjen smög aldrig i trapphuset. Här var det alltid liv och rörelse, barn som stojade och lekte. Emellanåt kom det också mycket högljudda och livliga diskussioner. Ibland var det till och med mycket livliga tillställningar där, som ofta ledde till slagsmål. De slog i dörrar och grannarna funderade vad som egentligen hände innanför dessa dörrar. För det hände allt som ofta att det lät som om något gick sönder. Det var alltid öppet hus hos den här barnfamiljen, och det sprang folk där titt som tätt. Den här familjen tog inte på något vis någon hänsyn till de övriga hyresgästerna. Nej här var det ingen som smög eller gömde sig för sina grannar. Mannen i huset ansåg att hade han betalat sin hyra i god tid, så skulle han minsann få leva sitt liv så som han själv ville, utan att andra skulle lägga sig i.

Det var den 16 april 1953
Just den här kvällen fyllde Naimas syster Laila år. Arthur o Naima var på en trevlig födelsedagsfest när dom plötsligt insåg att den sista bussen hade gått. Arthur och Naima blev tvungna att promenera ifrån Fruängen till Södermalm mitt i natten. Det var en mycket lång promenad. Det var lite blåsigt och det kändes lite kyligt. Naima försökte hålla ihop sin kappa med sina kalla händer. Inte alls för att hon hade tappat några knappar på sin fina kappa, utan för att hon var gravid. 
Hon svor för sig själv, att hon hade glömt sina handskar hos sin syster. 
Ibland blåste det till riktigt ordentligt så hon inte orkade hålla kappan på plats. Under kappan syntes den stora magen som bekräftade att Naima återigen var gravid. Det var egentligen inget hon hade önskat sig. Det hade gått och väl räckt med de tre små flickorna som de redan hade. Inte hade de planerat att skaffa några fler barn. Ekonomin var tillräckligt ansträngande ändå. Det var svårt att få allt att gå ihop. Men det var bara att tacka och ta emot beskedet om graviditeten och låtsas att vara glad. Men innerst kände hon en trötthet över att åter igen behöva gå igenom en graviditet. Arhur hade under kvällen hunnit att blivit lite överförfriskad. Det var ju så mycket gott att både dricka och äta. Så nu passade paret på att både äta sig mätta och släcka törsten. Inte hade de ätit så mycket gott på länge. Deras ekonomi var så pass hårt drabbat, att det hände att dom kunde vara utan både mat och dryck. Trots det försökte Naima alltid att se till att småflickorna fick i sig lite mat, och fanns det inget hemma så blev det att koka havregrynsgröt, men barnen gick alltid i första hand.
Vägen hem till Bondegatan kändes fruktansvärt lång denna natt.
Mätta och belåtna fortsatte de sin promenad med raska steg, för att komma hem så fort som möjligt. Naima fick ibland stanna och vänta när Arthur ställde sig lite vingligt emot en husfasad för att uträtta sina behov. Hon visste att Arthur hade en liten fickplunta i sin innerficka på ytterrocken, och hon såg honom passa på att halsa direkt ur flaskan. Han skakade på flaskan för att se om den verkligen var tom. Besviken slängde han den på trottoaren så flaskan gick i småbitar. Hon avskydde sin man vid sådana tillfällen. Hon visste att hon inte kunde säga något till honom just nu, inte nu när flaskan var tom. Därför sa hon inte ett ord, utan gick bara tyst sin väg. Emellanåt vände hon sig bakåt för att kontrollera om hennes käre man var med. Jodå han kom staplades fram längs trottoaren efter Naima. Hon funderade på vägen över hennes situation. Vad skulle hon göra? Inte kunde hon skilja sig och bli ensam med sina tre små flickor, och ett barn till på väg. Det skulle hon aldrig klara ensam. Hon älskade sin man. Men visst fanns det stunder som hon bara skulle vilja fly ifrån honom. Det skulle kännas befriande att bara ha sig själv att tänka på. Men nu hade hon barnen att tänka på, och hon visste att hon måste acceptera situationen som den nu var.
Hennes make var en otroligt fin make och pappa, bara inte spriten tog överhanden förstås. Han var mycket vänlig och rar på alla sätt och vis. Kvinnor lockades av hans charm och det var just det som Naima föll för. Han lekte och busade ofta med sina små flickor. Små flickorna visste kanske inte riktigt ibland, var dom hade sin far. Ibland var han som en jätte rolig gubbe för att i nästa sekund slå om till att bli en gammal stinkande "full-gubbe". Men han slog aldrig barnen. Aldrig! Men hans beteende kunde kanske ibland skrämma barnen. Och det tyckte inte Naima om. Hon ville bara att barnen skulle få se den fina sidan som Arthur hade, och inte när han var onykter.Hon anlitade ofta sina kära grannar som bodde i vägg i vägg som barnvakt. Det var det gamla paret Höne som tog hand om deras barn om det blev för mycket fylla och bråk. Naima ville bara barnen väl. Just denna kväll var barnen inne hos grannen.

 - Jag fryser, skynda dig nu. Vi måste hem! sa Naima
- Ja ja ja sluta tjata sa Arthur.
Väl framme vid sin portdörr försökte den onyktra mannen låsa upp porten. Han fumlade med nycklarna och tappade dom ideligen på backen. Naima tröttnade och letade istället mycket irriterat i sin handväska efter sina egna nycklar. När hon hittat nycklarna låser hon snabbt upp den tunga portdörren.
- Men kom nu då! Det är ju öppet nu! sa hon
- Ja ja ja sluta tjata sa Arthur.
Han raglade in i trapphuset och tände belysningen. Naima gick först upp för trapporna. Arthur lyfte på Naimas kjol, och började smeka hennes ben.
- Kom får jag en kyss min lilla gumma! sa han.
Naima tog två trappsteg i taget för att slippa hans efterhängsna händer. Mycket snabbt försökte hon låsa upp deras dörr, samtidigt som hon försöka avvärja Arthur med sitt klängande. Han kunde väl visa dom här sidorna när han var nykter istället, tänkte Naima. Då kanske hon hade tyckt att det hade varit lite trevligare när maken blev lite närgången. Men han envisades alltid hålla på och kladda på henne när han var onykter och det var just det som Naima hade tröttnat på.
 - Får jag en kyss då, vi kan väl älska här i trapphuset! sluddrade Arthur.
-Tyst med dig människa, du väcker grannarna, sa Naima.
- Ja ja ja sluta tjata kärring! sa Arthur surmulet.
Han förstod att det var ingen idè att fortsätta tjata på sin fru längre. Han visste vart gränsen gick, men han ville trots allt försöka göra små närmanden på sin vackra fru. eFör han tyckte verkligen att hon var vacker. Och han ville verkligen ge henne allt, men allt som han företog sig blev bara så fel. Ingenting fungerade. Han var så rädd att hon skulle lämna honom. Han skulle i och för sig ha full förståelse om hon lämnade honom.
Arthur var oerhört duktig med sitt arbete, men ekonomin tärde på honom och hans funderingar blev allt större och större. Han satt ofta och funderade: Vad han skulle göra, för att hans kära hustru och sina fina små flickor skulle få det bra. Hans dröm var ju att barnen skulle få växa upp i en fin miljö och bli fina små fröknar med vackra klänningar. Han skulle minsann visa andra i släkten, att han kunde klara av sin familj. Men vad han än gjorde så fungerade det inte. Istället tog han till sig flaskan som en tröst och drömde sig bort ifrån verkligheten och situation blev allt mer ohållbar. Det var som en återvändsgränd.
Det kändes kallt i lägenheten. Det fanns inga element som kunde värma upp bostaden. Det kändes mera som att komma in i en gammal källarlokal, när Naima tände gas-spisen i köket för att få upp lite värme i köket. Arthur hade raglat in på toaletten för att uträtta sina behov. Men frun i huset visste hon! För högst uppe på vattenbehållaren ovanför toalettstolen, hade han alltid en liten reserv flaska med brännvin. Så nu skulle han ta sig en sup på toaletten och åter igen döva sitt eget misslyckande. Just den platsen ovanför toaletten, fick flickorna ibland turas om att klättra upp med fötterna på var sida om toaletten på väggen, för att nå att slänga de flaskor som låg där på vattenbehållaren. 
Naima skyndade sig att bädda upp i bäddsoffan i vardagsrummet. Det fanns bara två rum och kök, så Naima och Arthur fick nöja sig med att sova i en bäddsoffa i vardagsrummet. Så att barnen skulle få ett eget rum att hålla till i. Det blev lugnast så. 
Bara han inte hinner komma, tänkte hon. För då ska han hålla på och klänga på mej igen. Det gjorde han alltid när han var lite för överförfriskad. Hon bäddade därför upp mycket fort, och skyndade sig in i köket igen. Hon huttrade och frös och hon satte sig på en av köksstolarna med kappan på sig, och tände en cigarett.
 - Oh gud vad skönt att få av sig skorna, sa Naima lite lågmält för sig själv, och sparkade av sig sina högklackade skor.
Det kändes väldigt tungt att gå med högklackade skor nu när hon var i det här tillståndet. Hon satt och funderade varför hon hade envisats med att ta på sig just de här skorna, bara för att vara fin. Ingen hade ändå brytt sig om att hon hade plågats av att använda högklackade skor. Fötterna ömmade och hon la upp fötterna på en av de rangliga köksstolarna som färgen hade börjat flagnat på. Stolen gnekade till när hon försökte sätta sig till ro, och hon började massera fötterna för att få upp lite värme i fötterna. Hon tog ett bloss på cigaretten och lutade huvudet bakåt mot väggen och blundade. Hon visste inte om hon skulle vara glad eller inte, över att vara hemma. Det spelade liksom ingen roll längre för henne. Det fanns inget som kunde göra henne glad längre. Hon satt försjunken i sin stol och tänkte på sin syster som hade haft en så påkostad födelsedagsfest. För att inte tala om alla tjusigt inslagna presenter som låg på bordet, som alla gäster hade haft med sig. Hon hör sin make spola på toaletten och han går med tunga och bestämda steg in i vardagsrummet. Hon hörde honom harkla sig och stökade omkring.
Snart blev det tyst, hon förstod att han hade lagt sig för att sova. Nu kunde hon koppla av, nu när han sov. Hon tog ett bloss på cigaretten och plötsligt kände hon en smärta i buken.
Var det redan dags, tänkte hon. Jo tiden stämde, det var barnet som var i antågande. Men hon var alltför trött för att tänka mer på det. När den första värken gick över, så fimpade hon sin cigarett och lutade bakåt med huvudet igen mot väggen. Oh vad skönt det skulle ha varit att fått ligga i sin egen säng nu, tänkte hon.
Med ett ryck vaknade hon till. Smärtan kändes outhärdlig. Återigen kom värkarna. Hon förstod att hon skulle bli tvungen att gå ut igen i blåsten för att ta sig till sjukhuset. Hon visste att det skulle bli en lång promenad ner till Ringvägen där Södersjukhuset låg. Det är bäst att ta ett par lågskor, tänkte Naima så jag inte får så ont i fötterna. Hon tog av sig sin kappa för att sätta på sig en extra varm tröja under kappan. Hon ville inte frysa mer.
Hon skrev på en liten bit papper till sin man, där hon förklarade att hon var på väg till sjukhuset för att föda barn. Hon ville inte störa Arthurs djupa sömn. Hon hoppades att Arthur skulle upptäcka hennes meddelande, därför lade hon lappen på hans cigarettpaketet. Hon visste att Arthur skulle ta en cigarett det första han gjorde när han vaknade. Hon skrev mycket kort till sin make att hämta hem barnen ifrån makarna Höne där barnen vistades, så fort han vaknade.
För hon kunde ju inte gå till grannen vid den här tiden på dygnet och tala om vad hon skulle ta vägen. Klockan var alldeles för sent för det. Istället hoppades hon att Arthur skulle läsa lappen och göra som han blev tillsagd att göra. Men hon var inte helt säker på att han skulle ta in barnen. Men det fick hon i så fall förklara senare för makarna Höne. De var alltid så förstående och rara och snälla. Det är bara roligt att ha små flickorna här hos oss, sa dom alltid och de menade vad dom sa..
Ut i kylan igen, och nu blåste det ännu mer. Vilken tur att Naima hade tagit på sig en extra tröja och den här gången hade hon letat fram ett par kraftiga handskar. Så nu skulle hon förhoppningsvis inte frysa. Hon kom fram till Götgatan när hon plötsligt fick värkar igen. Hon stannade upp för att ta djupa andetag. Värkarna började avta och hon fortsatte stegen emot Södersjukhuset.
På vägen stötte hon på en berusad man, som betraktade henne med en sån obehaglig blick. Naima rös till.
- Kom så får du en sup, sa mannen medan han halsade ur flaskan.
Naima visste hur hon skulle agera. Hon spände ögonen med en mycket elak blick (som hon var mycket bra på) mot mannen och hon fortsatte sin promenad med bestämda steg.
- Ja ja ja förlåt så jädrans mycket då. Jag ville ju bara vara bussig! Inget elakt med det! sa mannen och fortsatte halsa ur sin flaska.
Naima fortsatte promenera men nu lite raskare takt. För hon ville vara förberedd om nu mannen skulle få för sig att följa efter henne Hon vände sig om för att se vad mannen var. Jo visst, han följde efter henne med ostadiga ben. Naima ökade därför stegen och hon kände åter igen att en värk var på väg. Jädrans också, inte nu igen, tänkte hon. Nu kunde hon ju inte stanna, för då skulle hon väl aldrig bli av med mannen. Hon småsprang därför Götgatan ner, när hon plötsligt kände att det rann längs benen på henne. Nu gick vattnet! Naima bet ihop, hon fortsatte att småspringa trots värken. Det blåste till och hon kände att benen blev kalla av vätskan och som gjorde att hon även blev blöt om fötterna och det kändes väldigt obehagligt att gå med blöta skor.
Nu var hon tvungen att stanna till vid en lyckstolpe. Hon höll den krampaktigt, och hon tänkte bara på att komma fram så fort som möjligt till sjukhuset. Taxi kunde hon inte ta, eftersom hon inte hade en enda krona på sig. Hon var arg på sig själv, över att hon inte tog de små slantar som hon hade lagt undan till oförutsedda utgifter. Pengarna som låg gömda i en liten burk som stod högst upp i ett skåp i köket, så att ingen skulle hitta burken. Det hade nog räckt till en taxi. Men nu var det för sent. Hon kunde inte vända om och gå tillbaka bara för att hämta pengar till en taxi. Det var lika bra att bita ihop och fortsätta sin promenad.
Hon försökte att hämta nya krafter så fort värken dämpades. Måtte hon orka hela vägen utan att ramla ihop, tänkte hon. För ett ögonblick hade Naima glömt bort den berusade mannen. Plötsligt kände hon hans illa andedräkt alldeles intill henne, där hon stod lutad emot en lyckstolpe. Han flåsade henne i nacken.
Naima ryste till av obehag.
- Kom lilla gumman så ska vi ha lite kul tillsammans! sluddrade han.
- Stick åt helvete din djävul, jag håller på att föda barn! Stick härifrån, gå hem med dig ditt jädrans fyllhund! sa Naima desperat.
Hon visste inte hur den här mannen skulle reagera.. Hon bet ihop och blundade för att vara beredd på att ta emot en eventuell smäll ifrån mannen. Samtidigt som hon kände en tryckande smärta ifrån underlivet. Hon nästan hoppades att mannen skulle slå henne så pass mycket att en ambulans kunde tillkallas av någon vänlig själ. Hon blundar hårt och hon hör mannen sluddra:
- Ferlåt så mycke då ra, ja visste ju inge! Jag kan ju hämta min bil, det är bara några kvarter härifrån så kan jag skjutsa dej till sjukhuset. Jag skiter i om jag är full, men du måste ju till sjukhuset så snabbt som möjligt.
- Tack jag klarar mej ändå, viskade Naima ansträngt och mycket överraskad.
Samtidigt blev hon förbryllad över mannens snälla och vänliga gest. Värkarna försvann helt plötsligt och hon tänkte enbart på vilka underbara människor det fanns ändå trots att dom var påverkade av sprit. Hon fortsatte sin väg, men nu i en betydligt lugnare takt. Hon kände sig lugnare. Hon började smånynna på en gammal melodi som hon hade haft i huvudet i flera dagar. Hon försökte komma på vad den hette. Hon små sjöng: Jojje, Valle, Birre, Kalle, dom i tian Sven, som är på femtio nian Greta, Ulla Marianne och Ulla Klara dom kan svara på: Var i stan här finns det än, rätta klämmen och så den bästa sammanhållningen Jo, i vårat gäng..............
Väl nere vid Ringvägen skulle hon över på andra sidan vägen. Det var folktomt och ödsligt. Det hade slutat blåst men Naima var nu iskall om både benen och fötterna. När hon befanns sig mitt i gatan kände hon att det högg till i ryggen, så hon trodde hon skulle gå av på mitten. Det kändes som om någon hade stuckit in en kniv i ryggen på henne. Det här var något som hon inte alls kände igen sen de tidigare födslarna. Inte den här smärtan. Hon tog tag i en lyckstolpe, nu kände hon att hon inte kunde hålla igen tårarna längre. Vad är det som händer med mig! tänkte Naima oroligt. Hon kände att det började pressa på i underlivet, barnet ville ut. Men här kunde hon väl inte stå och föda ett barn! Mitt på Ringvägen alldeles ensam!
Hon tog ett fast grepp med båda händerna i underlivet och pressade tillbaka barnet. Hon hade inte en tanke på vad som kunde hända med barnet. Det enda hon ville undvika var att föda ett barn just nu i denna stund. Barnet var tvungen att vänta med att få komma ut just nu. Trots värk fortsatte nu Naima sin promenad, och varje steg kändes oerhört tunga. Hon gick som i en dvala, när hon plötsligt märker att hon är framme vid sjukhuset och ringer på klockan. Hon tyckte att det tog en evighet innan någon kom och öppnade för henne. Hon ringde åter igen ett flertal på klockan, när en sköterska öppnade dörren och såg irriterad ut.
Naima framför mycket snabbt sitt ärende, och talar om att barnet var på väg redan.
- Ja ja ja visst! Det säger alla! sa sköterskan lite barskt.
- Det här är min fjärde födsel, så jag vet nog när det är dags, sa Naima i lugn ton. Naima gick med bestämda steg in och förklarade att vattnet redan hade gått och att barnet var på väg. Det blev en väldig fart på sköterskan som mycket snabbt visade Naima till ett enskilt rum. Varpå det kom fler sköterskor in i rummet. Naima hann knappt att ta av sig sina kläder, förrän hon kände att nu kunde hon inte hålla emot att krysta.
- Barnet kommer nu! skrek Naima
Jodå, mycket riktigt, visst hade Naima rätt. Barnets huvud hade börja titta fram, och mycket snart kom hela barnet ut med en väldig fart. Det stod tre sköterskor vid Naimas fotände, och studerade barnet. Varpå Naima hör en av sköterskorna säga med en viskning:
- Nej oj då! Nej men vad synd! Oj oj oj!
Då hör Naima ytterligare en sköterska säga:
- Jamen så tråkigt då!
- Vad är det för fel? skrek Naima. Är det något fel på barnet? Säg mig, vad är det som är galet?
Sköterskorna tittade något sammanbitna på varandra och nickade liksom samspelta över något. Men vad var det för fel? ropade Naima åter igen. Naima blev allt mer orolig för den tystnad som hade helt plötsligt hade uppstått.
- Snälla, säg som det är. Är det något fel på barnet, så tål jag höra det, sa Naima allt högre.
En av sköterskorna närmade sig Naimas huvudgavel och strök svetten ur pannan på Naima och sa helt lugnt:
- Nej, det är inget fel på barnet. Men det blev bara en flicka till!
- Va? Vaddå bara en flicka? Är det inget fel på henne då? skrek Naima.
Sköterskan svarade med ett litet missnöje över hennes läppar, när hon sa: - Ja, men vi ser ju i journalen att frun redan har tre små flickor. Det var väl synd! Det hade väl varit mycket roligare om det hade blivit en pojk, efter alla flickorna.
- Är ni inte klok, sa den nyblivna mamman. Jag har inga bekymmer om det är en flicka eller pojke. Då bör inte ni heller ha det! sa Naima och ruskade på huvudet.
- Får jag hit flickan så jag får se henne själv! fortsatte Naima och räckte fram sina armar för att ta emot sin lilla flicka. Naima räknade fingrar och tår på den lilla flickan. Hon begrundade flickans ansikte mycket noggrant, och hon kände sig lugn till mods. En av sköterskorna tog det lilla barnet för att tvättas och vägas. Under tiden lutade Naima sitt huvud mot kudden och blundade. Hon somnade av ren utmattning.
När sköterskan kom tillbaka sov Naima, så sköterskan smög sig sakta ut från rummet för att lämna den trötta kvinnan för att få sova i lugn och ro. Ingen visste vad Naima hade gått igenom den här kvällen. Ingen utom Naima som nu sov lugnt och hon kunde koppla av för hon visste nu att hennes nyförlösta flicka var i goda händer.
Hon drömde om att hon lämnade sjukhuset, utan sin lilla flicka. Hon skulle smita därifrån och fly. Fly långt bort ifrån allt. Fly ifrån sin make, hon skulle fly ifrån sina små flickor som var inne hos grannen. Hon skulle leva livets glada dagar. Klä sig i vackra kläder och göra en makeup som ingen tidigare nånsin hade beskådat. Hon skulle precis till och sätta på sig sina nyinköpta högklackade skor, då vaknade hon med ett ryck.
Men Herre Jösses, vad hade hon gjort tänkte hon. Men hon insåg lika snabbt att hon bara hade drömt en mardröm. Aldrig skulle hon överge sitt nyfödda barn. Inte heller sin käre man och sina fina små flickor. Hur kunde hon bara drömma så eländigt. Hon kände sig lite skamsen över sin dröm. Tur att ingen visste vad hon hade drömt om. Det var redan eftermiddag. Naima hade fått sova ut ordentligt. Sköterskorna hade i omgångar försökt att väcka Naima, men dom insåg att hon hade varit alldeles för trött. Så dom lät henne vara tills hon själv skulle vakna upp.
Naima ropade efter en sköterska:
- Kan jag få mitt barn!
Snart stod en sköterska innanför dörren med barnet i famnen.
- Ska inte frun lämna barnet till socialen i alla fall, sa sköterskan.
- Får jag nu mitt barn! sa Naima med bestämd ton. Jag ska hem till min övriga familj. Se bara till att allt är som det ska med barnet, så ska jag gå härifrån så slipper ni bekymra er för mig längre. Sköterskan lämnade över det lilla barnet till Naima med en liten fnysning och vände på klacken och gick därifrån. Naima fick nu åter en chans att kontrollräkna både tår och fingrar på den lilla flickan.
- Men du skulle ju heta Jan Arthur. Vad ska vi nu hitta på för ett namn på dig min lilla gumma. Greta? Nej usch! Anna? Nej det heter ju din farmor! Maria? Ja Maria heter din mormor. Men det kan du ju inte ha som tilltalsnamn. Kanske Birgitta? Eller Berit? Berit? Nej inte Berit, men kanske Berit med lite mera svung i. Berith då? Ja, Berith låter väl inte så dumt va? Vad tycker du min lilla vän? Skulle du vilja heta Berith? Berith med th...
Det lilla barnet började gråta lite försiktigt och Naima tog det som om det lilla barnet hade accepterat namnet : Berith.
- Ja Berith ska du heta! Eller hur? Snart ska vi hem till dina små syskon. Och snart kommer du att få leka med dom. Din äldste syster heter Ann-Christine och din näst äldste syster heter Ann-Marie och den tredje heter Siv. Vad säger du om det va? Och den fjärde flickan heter Berith. Det blir nog bra ska du se! sa Naima och pussade den lilla flickan ömt på kinden.
Naima tjatade hela tiden om att hon måste få gå hem. Hon måste få komma hem till sina små flickor därhemma. Naima tog till med en nödlögn.
- Mina flickor är själva hemma och jag måste hem till dom genast!
Efter mycket tjat övertog Naima snart kommandot över de stackars sköterskorna.
- Skulle det bli något fel, så kommer jag tillbaka igen! Men jag måste bara hem till mina flickor! Och jag vill inte ha hem någon ifrån socialen, bara så ni vet det sa Naima mycket bestämt.
Naima blev utskriven ifrån sjukhuset snabbt, men hon var tvungen att lova att komma på efterkontroll snart nog. Naima tog sin extra kofta och virade barnet i och knöt sedan sin halsduk runt om barnet som ett litet paket. Hon tog på sig sin kappa och begav sig hemåt. Hon kände sig pigg och utvilad, så det var inga problem att ta sig hem. Hon såg på sina ben, hennes strumpbyxor såg inte alls lika fräscha ut som hon hade i sin dröm. Men gjorde det samma, för nu skulle hon hem.
Hon öppnade dörren in till lägenheten och hörde hennes man snarka ifrån vardagsrummet. Men Herre Gud hade han inte varit uppe och läst lappen som låg på cigarettpaket. Han skulle ju ha hämtat småflickorna. Hon blev besviken på sin man och hon gick in till barnkammaren för att hämta några kläder för att klä den nyfödde flickan med.
- Hej mamma, var har du varit? sa den äldste flickan nyvaket i sin säng.
Naima begrep då ingenting. Hur kunde barnen vara hemma och Arthur låg där i sin säng och fortfarande sov. Hon blev tvungen att gå in till sin man och höra hur det låg till. Nu blev hon väldigt fundersam.
- Arthur, hur har flickorna hamnat i sina sängar? sa Naima och knuffade på sin man.
Arthur harklade sig och tittade upp nyvaket, och reste sig mycket snabbt upp till en sittande ställning.
- Men hej gumman. Gick det bra på sjukhuset? Har du en liten Jan Arthur med dig hem?
- Nej jag har med mig en liten Berith hem.
Berith med TH på slutet. För det ska låta lite finare. Vad tycker du om det? Förresten hur kan barnen ligga i sina sängar? De var ju inne hos paret Höne.
- Ja, men där kan ju barnen inte vara hela tiden. Jag var dit och hämtade flickorna igår precis som du hade skrivit på lappen. Vem skulle inte ta hand om flickorna om inte jag, sa Arthur lite förvånat. Naima förstod ingenting. Hon hämtade det lilla barnet som låg på en av flickornas säng. Flickorna hängde över det lilla barnet och studerade barnet och dom kände och klämde på barnets små fingrar.
- Mamma vad ful Jan Arthur är. Är pojkar verkligen så fula, då är det tur att du inte har fler pojkar.. sa den äldste flickan som var lite lillgammal utav sig.
- Nej du lille vän, det är inte en pojke utan en flicka och hon heter Berith. Berith med TH la Naima till, även om inte flickorna förstod vad hon menade med det.
Naima gick in till sin man och visade stolt upp sin lilla flicka.
Den flickan var jag! Jag var flickan med TH på slutet.
Berith med TH.
Inte för att jag minns den dagen jag föddes men mycket har berättats för mig.  
                                                             xxxxxxxxxxxxxxxxxx
Åren gick och flickan Berith växte upp och plötsligt var hon tre år. Då hon placerades på ett tåg på Centrala Sthlm, ett tåg som gick till Värmland/Arvika. Naima lämnade över Berith till en frälsningsarmè-soldat och jag fick en lapp runt halsen med text på vad jag hette och vart jag kom ifrån och vart jag skulle. Väl framme i Arvika, så kom då den första dagen som jag skulle vara kvar hos vilt främmande människor. De skulle bli mina så kallade "sommar-föräldrar" och deras två döttrar som varmt välkomnade mig. Jag nu vistas i en liten by som heter: Älgå under varje sommar fram över. Detta vara något som var väldigt vanligt då alla barn som var bosatta i Sthlm blev ivägskickade till olika landställen, för att uppleva det lantliga livet och få lite distans ifrån stan. Så varje sommar satte man mig på tåget till Arvika. Resorna till och från Sthlm-Arvika var lite besvärliga ibland, för alla frälsningsarme`-damerna var inte snälla. Jag kan minnas att jag satt på tåget, då jag var fyra år gammal och jag var väldigt kissnödig, så jag sa till damen som hade tagit emot mig på tåget att jag måste kissa. Hon svarade bara att jag skulle sova och där med basta. Naturligtvis så skedde en olycka. Jag fick så med skäll, så jag blev fruktansvärt rädd och skämdes. Men det skyldes på att jag hade kissat på mig i sömnen, vilket inte alls stämde överens med verkligheten. Här märkte jag snart att det fanns människor som var gudomligt snälla och trevliga, men så fanns det även "dräggel" som egentligen inte hade något där att göra. 
När jag blev lite äldre så berättade min "sommar-mamma" om första natten jag skulle sova hos dem. Jag skulle absolut sitta. Min "sommar-mamma" försökte lägga mig, men jag satte mig upp lika fort igen, tills jag somnade och då försökte hon åter igen lägga ner mig,. Men jag reste mig lika fort upp igen till sittande ställning. Tills slut så orkade jag inte längre kämpa med att försöka sitta och sova. 


                                          Fortsättning följer.........med vissa ändringar m.m. 
Fortsättning kommer och här nedanför lite vart efter som och det är enbart anteckningar än så länge, men det kommer mer berättelser om min uppväxttid.. 
---------------------------------------------------------------------------------------
 Berith några år äldre..
Fönstret tillhörde ett av barnens roliga lekar. Som bestod i att den som vågade öppnade fönstret i farstun och hoppade ut genom fönstret för att hamna på gårdsplanen. En del ungar stod länge och väl och försökte slippa undan att behöva hoppa ut via fönstret. Emedan de äldre barnen uppmuntrade de mindre barnen att hoppa. Det blev många fötter som blev vrickade på grund av hoppet. Och många knän blev sönderskrapade, när de hamnat på den hårda asfalten. Jag gjorde även det fruktansvärda hoppet, bara för att visa att jag kunde. 
Den stora källardörren i tung plåt, stod ofta på halvglänt ute mot gårdsplanen och det var många av de mindre barnen som blev ner lurade till den skumma källaren. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar..