Hjärtat gråter och är gammalt trött och slitet.
Idag har det varit en otroligt jobbig dag. Jag har legat den mesta tiden och jag har ätit nitroglycerin-tabletter eftersom hjärtat inte vill slå som det ska..
Jag har troligen fått någon infektion och det orkar inte min kropp med
så hjärtat säger: stopp helt enkelt..
Det var med stor sorg i hjärtat som jag idag vinkade av min kära man som åkte själv för första gången och spelade på en surströmmingsfest. Vi har alltid spelat och sjungit tillsammans, men idag sa min kropp helt enkelt NEJ och strejkade.
Total-vägrade en enkelt.
Jag har aldrig låtit någon sjukdom kommit i vägen för vårt musikutövande. ALDRIG i livet.
Men idag kom ändå stunden jag fasat för.
Den här bilden är otroligt vacker, det är bara det att hjärtat ska röra sig,
det är alltså en GIF bild. Fungerar inte gif-bilder här tro?
Från det ena till det andra..
Inte nog med att mitt hjärta strejkar, så har jag en fruktansvärd öronvärk och blir det inte bättre imorgon så får jag nog besöka en läkare så jag får nån bot för den här fruktansvärda öronvärken.
Jag har aldrig i mitt liv tidigare haft någon öronvärk, men nu som först förstår jag hur djävligt det känns.. Man tål inte ljud över huvud taget, och det är ju inte så lätt då man är musiker.
Det är med en tår i ögat som jag sitter här och tycker faktiskt synd om mig själv.
Min älskade man är ute och spelar helt själv ikväll.
Utan mig!
Kan ni tänka er?
Utan mig!
Vi som inte lämnar varandra för ett ögonblick i normala fall, så känns det här som att jag inte bara är sjuk utan jag är bara halv.
Halv utan min man...
Min öronvärk går inte att beskriva i ord, men skulle jag ta en ton i skalan och beskriva min öronvärk så finns inte en så hög tonart, ljudet är så öronbedövande högt att man inte kan höra ljudet, så högt är det.
Men trumhinnan vibrerar och slår så hårt, att skallen håller på att sprängas i bitar ..
Det är nog det närmaste jag kan komma med förklaring på hur jag upplever min öronvärk.
Att mitt hjärta slår lite orymthmiskt känner jag mig inte lika besvärad utav, konstigt nog.
Trots att jag är fullt medveten om att jag bara kan ramla ihop och dö en vacker dag.
Men dagen är inte så vacker just denna idag, så det är inte dags att lämna in än.
Inte än..
Jag måste ju för 17 visa er alla därute att jag verkligen kämpar och inte är nån jädrans gnäll-kärring. För det är jag absolut inte. Långt därifrån.
Har jag stått ut med min jädrans fibromyalgi i många herrans år och ändå inte blivit knäckt av den sjukdomen, ja då ska banne mig inte mitt hjärta bestämma när det är dags för mig att lämna in. Den saken är klar. Så envis är jag: Michelin.
Kram på er alla.
