Varför ska jag vara tyst och inte tala om hur denna sanna bittra verklighet ser ut.
Någon måste ta första steget och visa hur verkligheten ser ut.
Och jag tar nu mitt första steg och berättar!
Gör det du också!
Vi måste reagera och göra något, men vad?
Med tanke på att vi nu hotas med att få mindre pension nästa år, så kan jag inte längre vara tyst.
Det måste bli ett slut att jaga alla pensionärer och ta ifrån dem.
Med tanke på att vi nu hotas med att få mindre pension nästa år, så kan jag inte längre vara tyst.
De ska väl inte ta ifrån de fattiga och ge till de rika!
Det är helt galet, vilket samhälle vi lever i
Men jag börjar här och nu, med att berätta!
Varför ska jag skämmas över att tala om sanningen?
Jag är fullt medveten om att jag inte är ensam!
5 561 kr är det belopp som jag får ut rent i månaden i pension!
Det är min pension!
Jo, det är sant!
Varför så lite i pension, undrar kanske många.
Jo, för jag har varit sjukpensionär under en längre period.
Det vill säga från 2002 och fram till 2018 så var jag förtidspensionär
med diagnoser:
Fibromyalgi, artrit, hjärtinfarkt, hjärtflimmer, stroke, diabetes, crohns tarmsjukdom, stomi.
2018 blev ålders pensionär
Det var då som först jag började fundera över varför min pension var så fruktansvärt låg.
För jag hade ju betydligt mer i månaden som sjukpensionär!
Men nu blev jag straffad i dubbel bemärkelse.
För inte nog med att jag har varit sjuk och haft det besvärligt med min egen hälsa,
utan jag skulle nu som pensionär också bli straffad med att få en så liten pension
som knappt räcker till en hyra.
En tanke som ständigt tär på mig är:
Hur ska jag kunna klara mig om jag vore helt ensam?
Skulle jag då bli tvungen att leva i tvåsamhet med någon annan person emot min vilja,
bara för att kunna överleva ekonomiskt? Aldrig i livet!
Jag föreställer mig den dagen, då min man inte längre finns vid min sida?
Vilket Gud förbjude!
Men jag måste ju ändå vara realistisk, för det kan ju faktiskt hända,
att han eller jag dör en dag.
Ingen utav oss skulle klara oss på vår lilla pension!
Ingen!
Vad skulle jag/han leva på då?
Ska jag skämmas?
Nä absolut inte!
Jag skäms inte att visa upp den sanna bittra sanna verkligheten!
Men jag skäms över den regering som vi har!
Som sett till att jag som sjukling skall bestraffas.
Jag skäms över att vara Svensk!
Nu är jag trött på det här!
Förbaskat trött!
Vi har både vuxna barn och barnbarn som ingenting vet om vår situation
och de kommer förmodligen reagera olika
och kanske en del utav dem skulle undra
hur jag kan sjunka så lågt och tala om sanningen för hela världen på det här viset.
Men varför ska jag dölja verkligheten?
Det är ju betydligt bättre att alla är medvetna vår situation
för då kan de ju också förstå våra handlingar.
Tidigare har vi alltid varit så väldigt försiktiga med att prata öppet om vår situation.
Det är inget som våra barn och barnbarn ska belastas med, har vi resonerat tidigare.
Men det finns alltid en anledning till att vi har gjort det vi har gjort under årens lopp.
Jag vill bara inte längre agera skådespelare och låtsas som om allt är bra.
Jag och min man har haft den förmånen att vara ute och spela och sjunga tillsammans
och på det viset kunnat fått in någon extra väl förtjänad slant.
Men nu när den här pandemin plötsligt dök upp, så upphörde alla våra spelningar.
Och ingen vet hur länge det kommer att fortgå.
Okey, visst vi skulle kunna köra igång och sjunga och spela
och lägga ut Live sändningar med en Swich skylt med vårt telefon nummer
och tigga pengar som så många dansband och musiker gör idag.
Men vi spelar och sjunger hellre direkt till vår publik,
den dagen när vi åter får se dem i ögonen
och åter få se när deras blickar förvandlas från sorg till glädje.
Det ger oss båda livsglädje mitt uppe i vårt elände!
Under tiden så gör vi så gott vi kan och vi fortsätter som vi alltid har gjort.
Det vill säga: att min man tar hand om mig, helt gratis.
För sedan jag fick min stroke så 2011 så har han agerat som en obetald personlig assistent åt mig
och han gjort precis allt för mig och i vårt hem.
Skulle jag inte ha honom vid min sida, så är vi båda fullt medvetna om
att jag aldrig skulle klara mig helt själv.
Detta är något som varken läkare eller olika instanser bryr sig om över huvud taget.
Så vi har hamnat mitt i ett ekorrhjul, kan man säga.
För vi klarar oss ju: Vi tillsammans!
Men en sak är säker:
Vad som händer med oss, så reser vi oss upp och går vidare!
Inget kan ta det ifrån oss!
För vi två går hand i hand tills döden skiljer oss åt.
Bra och rätt, varför ska pensionärerna, med liten pension alltid göda de rika.
SvaraRadera