Michelin

Jag minns när jag var barn, då jag satte på mig en lucia krona med levande ljus på mitt huvud och gick och lussade för alla gamlingar som bodde grannar med oss på Bondegatan/Södermalm i Sthlm.

Jag och mina kompisar knackade alltså dörr och sjöng för folk. 

Vi blev väl mottagna och möttes av ett leende i dörröppningen. 

Det hände ibland att vi fick en pepparkaka eller karamell.

Men för min egen del så räckte det bara med att se deras leenden, så var jag mer än nöjd. 

Det var en oerhört skön känsla att få sprida lite julstämning omkring sig. 

Även om jag efteråt hade hela håret fullt av stearinljus som hade runnit ner i mitt långa hårsvall. 

Ända tills mamma sa till mig att ha en våt näsduk på huvudet 

och sedan luciakronan på och det underlättade lite grann.

Jag var den ende utav oss, som övade in jul låtar varje år inför denna händelse. 

Men mina kompisar ville absolut inte vara med och öva att sjunga, 

för de skulle minsann inte sjunga, sa de.

Men när vi väl stod där utanför dörren till någon, så nog sjutton började mina kompisar också sjunga.

Och jag minns att det var så skämmigt, så de fick sig en rejäl utskällning av mig efteråt.

- Ska ni vara med och sjunga, 

då får ni baske mig vara med och öva in sångerna också, 

annars är ni tysta, sa jag.

Ja, så var jag som barn!

Jag var alltså precis lika som jag är idag!

Och jag känner precis lika idag, viljan av att dela med mig av lite julstämning till andra. 

Sprida lite ljus och värme! 

Det behövdes då och det behövs lika mycket av det idag.