Michelin

Michelin

fredag 17 februari 2017

Den dagen jag drabbades av stroke, glömmer jag aldrig!

Den 10/8 2011 drabbades jag av Stroke


Det var en hemsk upplevelse. 
Jag fick då en ansiktsförlamning på ena sidan som påverkade mitt tal 
och jag kunde inte stänga ena ögat. 
Så jag fick ha en lapp för ögat på nätterna, så att inte ögat torkade. 

Jag filmade mig själv på sjukhuset och så här lugnt pratade jag då:


och så här såg det ut efter en period: 

Då undrar kanske en del, varför jag lägger upp det här nu 2017 när jag fick stroke 2011.
Jo, för idag så syns det inte alls på mitt ansikte att jag har haft en stroke.
Men inne i mitt huvud är det ibland rena rama kalabaliken.
Så än idag år 2017 så har jag en hel del problem att jobba med.
Men det absolut det största problemet jag har idag är:
att ingen förstår hur jobbigt jag kan ha det i mellan åt. 
Jag ska ju bara vara "som vanligt" 
vilket jag alltså INTE är!
Utan min kära mans hjälp genom åren, så hade jag inte kunnat klara mig helt själv.
Jag hade förmodligen haft en personlig assistent till en början för att sedan ha hemhjälp.
För jag skulle aldrig ha klarat mig utan min man.
Han var min obetalda personliga assistent och hemhjälp och är än idag till stor hjälp för mig.
Nu har min man börjat arbeta igen och jag är numera helt ensam när han arbetar.
Och ibland så kan jag helt plötsligt sitta och gråta över ingenting.
Jag kan exempelvis få för mig att jag ska dammsuga en dag.
Då börjar jag med att ta fram dammsugaren som där efter får stå framme på golvet under några dagar, tills jag plötsligt en dag dammsuger ett rum i taget. 

Samtidigt kan jag plötsligt få för mig att jag ska stryka lite.
Och då gör jag precis lika där:
Jag plockar fram strykbrädan och så får den stå framme ett par dagar 
tills jag plötsligt en dag ställer mig och stryker.

Här gäller det verkligen för min man att inte säga något om varken dammsugaren eller strykbrädan.
För då ställer jag in dom direkt utan att ens ha använt dom. 

När jag ska diska, så måste jag ställa i ordning på ett visst sätt och sen när jag har liksom "sorterat" disken så kan jag gå därifrån och göra något helt annat. 
För att efter någon timme eller två komma tillbaka och diska allt.

Ja, visst ja....
Jag måste ju äta nånting också under dagen, då min man arbetar.
Det glömmer jag titt som tätt. 
Även om jag vet att det är viktigt att äta och att samtidigt ta mina insulin sprutor och mediciner.
Men jag lär mig allt mer för varje dag även om jag blir fruktansvärt "hjärntrött".
Jag klarar inte av att laga mat, eller rättare sagt, jag vågar inte ställa mig och laga mat när jag är ensam. För jag kan glömma spisplattorna på. 


Jag såg en film för ett tag sedan som heter: 
Min så kallade pappa
där jag känner igen mig själv i Micke Nyqvist
speciellt där han lär sig steka ägg.
Den scenen är jag!

Jag har lärt mig steka ägg, men jag kan inte koka ägg.
Det tar inte min hjärna in, konstigt nog.
Så min man får koka ägg till mig, då jag vill ha kokt ägg.
Vi har även äggkokare, men nä det går inte in i mitt huvud.

Jag har många järn i elden uppe i huvudet som jag vill göra
och mitt huvud klarar inte av att beta av och ta en sak i taget.
Det är lika svårt att försöka skriva ner vad jag egentligen känner.
Men som sagt: jag känner verkligen igen mig i filmen: 
Min så kallade pappa!

Inte ens mina egna vuxna barn kan sätta sig in i hur jag fungerar 
eller inte fungerar, skulle jag väl kanske säga istället. 
Förutom min egen man då förstås.
Han börjar lite smått "släppa taget" att alltid tänka på mig 
och förhoppningsvis att han kan koppla av
då jag är ensam hemma och gör en massa tok.

Men så tänker jag:
Vad gör det om hundra år...
Absolut ingenting!


Men när jag idag tittade på: 
PK-mannen: Får man säga handikappadså blev jag tårögd för att till sist börja storböla.
För helt plötsligt så insåg jag
att jag själv hade ju en funktionsnedsättning
men inte syns utåt.
Så om jag satt i rullstol, så skulle ju alla se att jag hade en funktionsnedsättning!
En tanke som aldrig slagit mig tidigare.

Men jag lever!

Och jag ska fortsätta orka gå vidare och försöka att vara så "normal" som möjligt.
Men jag tycker att det känns fruktansvärt att min man har jobbat med mig här hemma
sedan 2011 och fram till 2016 helt utan betalning.
Det är ju inte klokt egentligen..


Men vi lever!

Musiken har hjälpt mig otroligt mycket.
Min man och jag är ju ute och spelar och sjunger och kallar oss för Vi Två.
Utan musiken så hade jag inte kommit så här långt.
Musik är absolut den bästa medicinen som finns!












Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar..