Michelin

Michelin

torsdag 2 juli 2015

Min mobil är mitt allt....... Jag blir desperat utan min telefon!


Jag var på Dollar Stores och handlade häromdagen och på vägen ut ifrån butiken så ringde min telefon och efter samtalet så stoppade jag telefonen i min vänstra ficka och jag höll den krampaktigt i min hand i fickan. Eftersom jag är så otroligt rädd om den, för den är ju mitt allt.

Sen satte jag mig i bilen och vi lämnade parkeringen på Dollar Stores och åkte till Coops parkering och när jag skulle kliva ur bilen så fanns inte telefonen i min ficka.

Min första tanke var att jag kanske hade tappat telefon i bilen 
så jag letade på min vänstra sida om den låg där, men icke..

Jag blev helt desperat när jag inte hittade telefonen så jag sa till min man att vi måste skynda oss att  åka tillbaka till parkeringen på Dollar Stores och se om jag råkat tappat telefonen på backen utanför bilen. Så vi skyndade oss tillbaka och ingen telefon låg på backen. Min tanke var att nu hade någon tagit reda på min telefon och kanske lämnat in den på Dollar Stores. 

Under tiden är min man kvar utanför och letar i bilen. 
Jag kände mig väldigt förvirrad då jag mer eller mindre sprang in till en av kassorna på Dollar Stores och frågade om de hade fått in någon telefon, men det hade dom inte.
Jag gick ut igen och såg då min man stå och hålla i min telefon.
Han hade hittat den på min högra sida där jag hade suttit i bilen.
Vilket är helt omöjligt eftersom jag hade telefonen i min vänstra ficka, det är ju helt ologiskt hur min telefon då hade hamnat bakom min högra sida.. 


Men det spelar ju egentligen ingen roll vart jag fann telefonen huvudsaken är att telefonen blev upphittat.. För tänk vad mycket besvär jag skulle ha fått annars, jag som har både bankkortet och andra kort i samma fodral som telefonen. Nu slapp jag allt detta.

Men när jag sedan berättar själva händelsen för våra barn, så i frågar sig vår dotter varför inte min man hade ringt upp min telefon, för då hade vi ju genast hört vart den var.
Inte hade jag kommit på en så enkel tanke just då. 
Istället blev jag så orolig så jag reagerade helt galet egentligen.

Jag som har haft en stroke, blir närmast desperat om jag har inte min telefon i min närhet.
För det är min enda räddning ifall det skulle hända mig något..

Jag kan ta ett exempel: 
När jag blev utskriven från sjukhuset efter att ha fått en stroke så var vi tvungna att gå på Coop och handla lite varor som saknades hemma. Men jag var för trött och vilsen för att gå omkring i affären och min man ville inte att jag skulle sitta ensam i bilen, så jag följde ändå med in i butiken och jag satte mig vid en liten soffa ut efter kassorna och min man gick in och handlade. 

Där satt jag i min ensamhet och försökte koppla av, men jag minns att jag kände mig väldigt stressad av alla ljud som jag hörde och av alla människor som mer eller sprang fram och tillbaka framför mig. 
Helt plötsligt fick jag för mig att jag var helt ensam och övergiven. 

Jag var övertygad om att min man hade gått ut och glömt att jag satt där och väntade på honom.. 
Jag tyckte att jag hade suttit där i flera timmar, vilket det inte alls var.
Men jag hetsade upp mig allt mer och mer, när jag tänkte på hur jag skulle komma hem. 
Eller hur det skulle gå till om jag gick fram till receptionen och fråga om jag fick ringa hem eftersom jag hade min telefon liggandes i bilen. 
Då kom jag plötsligt på att jag kunde ju inte telefon numret till min mans telefon. 
Hur skulle jag då kunna ringa till min man? eller till mina barn.. 
Jag hade ju inga telefon nummer alls i mitt huvud.  
Ju mer jag satt där och tänkte så kom jag fram till att jag visste inte heller min hem adress, 
frågan var om jag kunde namnet på min man och mina barn. 

Så vem skulle kunna hjälpa mig hem? 
Jag kom fram till att det kunde ingen!
Till slut började tårarna rinna ner på mina kinder 
och jag var ju helt maktlös och övergiven där jag satt.

När jag plötsligt kände min mans händer på mina axlar och ifrågasatte varför jag grät.
Jag berättade det jag hade upplevt och han blev ju naturligtvis förtvivlad.
Efter den här dagen så är jag alltid noga med att ha min telefon vid min sida.. 
Utan den så fungerar jag inte alls, av den anledningen så är jag väldigt rädd om min vän: 
Telefonen!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar..