Det finns dom som vill läsa den här igen.. Alltså en repris....

SAGAN OM ETT UNDERLIGT FOLK!!!

Omskrivet manus av Rosa Kroon

Det var en gång en ung afrikan, som under ett år besökte vårt land.
Han tyckte att det var ett väldigt exotiskt land med djurliknande invånare. När han kom hem till sin hemby satte han sig ner och berättade, om alla konstigheter han hade varit med om.

Han tala om alla de fjäderprydda hemmen och barnen som målade sina ansikten och såg ut som om de skulle ut och kriga.De hade stora klänningar på sig vilket han tyckte var alldeles omöjligt att kriga i. De proppade i sig massor av ägg, så som vi laddar våra blåsrör. Sedan tände de på massa pinnar som flög upp till himlen och small likt åskan. Han trodde att vi ville skrämma iväg någon ond gud.

Det var våran påsk han talade om.

När våran sommar kom så fick han uppleva något annat konstigt.
Nu berättade han om alla blommor som vi surrade upp på ett korsliknande dött träd. Runt detta träd snurrade folk omkring likt våran regndans, vilket var konstigt eftersom det regnade hela tiden.
De försökte att härma olika djur både kroppsligt och ljudligt.

Detta gott folk var våran midsommar.

Nu beskrev han en av våra maträtter. Han talade om att alla vuxna liksom barnen nu bar söl-lapp under hakan och små löjliga huvudbonader. Maten som skulle förtäras bestod av röda, hårda och väldigt vattniga kryp som de försökte döda en gång till genom att klä av skinnet och bryta huvudet av.
Drycken som serverades till var väldigt stark och gjorde alla vimsiga och dåliga. Nästan alla ramlade omkull och det var bara barnen som verkade normala. Utom de allra minsta som de hade kvävt med proppar i munnen.

Det här var givetvis våra kräftfester han hade beskådat.

En gång blev han riktigt rädd och det var när han vaknade mitt i natten. Först fattade han ingenting men kände ett starkt obehag.
Rädslan grep tag i honom som pilen i ett antilop hjärta.
I dörröppningen stod det massa vitklädda vålnader. När de började att sjunga förstod han att detta var ett av de konstiga högtider de firade. Deras sång handlade även denna gång om olika djur.
Den som stod först hade stora lågor i håret och de andra hade brinnande fingrar.

Det här flickorna kallades lucia.

Maten vid denna tidpunkt var en liten, liten bit av den stora feta grisen som de hade gött upp, men de använde bara den bakre delen.
När de skulle tillaga den så gjordes detta i en varm låda eller på en svart platt stenbit. Sedan kom det som alla hade väntat på hela året. Deras gud, äntligen skulle han visa sig. De ville inte erkänna att det var så men han förstod det ändå.
Varelsen påminde om deras medicinman med mask och konstiga kläder. Han hade med sig många dyra gåvor till alla och detta var något som alla uppskattade. Han blev bjuden på stark dryck och var tvungen att flytta skägget för att kunna dricka det.
Efter en liten stund försvann han, men alla var lika glada för det. Han brukade nämligen komma dit en gång om året.

Detta gott folk var julafton.