En kvinnas största problem är INTE hennes man, vilket de ofta vill påskina,

Denna text såg jag hos en väns sida på Facebook:

Det är ofta hennes egna "hjärnspöken" som plågar henne.......

Läs här och förstå varför?!?!?

Ett blad ur en kvinnas dagbok: Lördagskväll: Maken var konstig idag. Vi hade stämt träff för att ta en kopp kaffe. Jag hade shoppat med väninnorna hela dagen och tänkte att han kanske var sur för att jag var lite sen. Men ha...n sa ingenting om det.
Samtalet flöt inte alls, han var tystlåten. Jag föreslog att vi skulle sätta oss lite mer ostört så att vi kunde prata. Han gick med på det men var tyst i alla fall. Jag frågade honom om det var nåt särskilt, men han sa att det inte var det. Jag frågade om det var mitt fel att han var tystlåten och han svarade:

"Det är inget".
På vägen hem sa jag att jag älskade honom, han log och fortsatte att köra. Jag kunde inte förstå hans beteende och jag vet inte varför han inte svarade på min kärleksförklaring. Hemma kände jag att min man hade försvunnit långt bort. Han bara satt o glodde på TV. Till slut gick jag och lade mej och maken följde efter lite senare. Till min förvåning svarade han på mina smekningar och vi älskade,

men han kändes fortfarande långt borta.
Till slut kände jag att jag inte orkade längre, så jag tog upp saken med honom men märkte att han redan somnat. Grät mig till sömns :-(. Jag vet inte vad jag ska göra. ÄR SÄKER på att han har en annan.

Mitt liv är en katrastrof.

Ett blad ur makens dagbok: Lördagskväll: Mora förlorade i derbyt mot Leksand i dag, men jag fich ha kul i sänghalmen i alla fall........

Jase sååååå kan det va.......