Är det inte kärlek, vad är då kärlek?

Jag måste berätta en rolig episod som hände igår när vi var på karnevalen.

Min älskade man skulle gå tillbaka till bilen för att hämta mina kvarglömda solglasögon.

Jag stod kvar på plats och inväntade honom och jag tittade mot hans håll för att se om jag såg honom komma tillbaka från bilen. Det var massor av folk och det var både långa, korta, tjocka, smala människor som trängdes och jag tyckte det bara var roligt att se så mycket olika typer av människor.

Mitt i folk mängden såg jag en man som fick mitt hjärta att göra kullerbytta.

En enda man som stack ut i mängden.

Han var just en sådan person som syntes och han såg fruktansvärt bra ut.

Jag följde honom med blicken en bra stund.

Mannen kom allt närmare mig och jag kände att hjärtat slog allt hårdare i mitt bröst.

Herre jösses, inte kan jag stå här och bara blå-stirra på en helt främmande karl på det här sättet, tänkte jag och skämdes lite för att ha fallit pladask för en karl i mängden.

Mannen kom ännu närmare mig.......... jag blev kallsvettig........

Helt plötsligt kom jag underfund med att det var min egen man som jag hade sett i folkmängden.

Jag plockade fort fram min kamera och förevigade själva situationen och jag kunde dra en lättnadens suck över att jag inte fallit för en helt främmande man, utan det var min egen..

Det var MIN KARL, MIN MAN som stack ut i mängden bland allt folk.

Det är väl kärlek om något?

Bilden har inget samband med själva berättelsen, bilden är hämtad ute på internet nånstans