För ung för att bli gammal....

När tar ålderdomen vid?
Enligt en brittisk rapport beror svaret på var du bor.
Cyprioterna anser att ungdomen håller i sig till 52, sedan är man medelålders i 15 år tills åldrandet börjar vid 67 år..

Ok då får man hoppas att man först och främst bor på rätt ställe och sen får vi väl se om man egentligen vill över huvud taget ens tänka på åldrandet..
Jag tror att det spelar nog ingen roll vart man bor, huvudsaken är att man är ung i sinnet och sen om själva yttre åldras är en helt annan sak.
Man är inte äldre vad man gör sig.......
Ja, ibland känner jag mig själv som om jag skulle vara över 80 men det beror mest på min fibromyalgi som envist har lagt sin hand över min kropp, men ibland är jag fortfarande bara 20 och jag trivs idag med min ålder och jag gör det som faller mig in. Jag har vuxit ifrån min mammas pekfinger så nu är det väl mer att mina barn visar pekfinger och säger: - nej mamma, du kan inte göra si eller så..
Härom natten när jag satt som vanligt framför min dator och jobbade, (ja jag jobbar faktiskt en hel del vid min dator, tro det eller ej. )men mina barn får ibland för sig att jag sitter och chattar eller vad dom nu tror att jag gör vid min dator.
Men jag gick in som vanligt på Facebook strax innan jag skulle gå och lägga mig och där skriver sonen till mig att jag ska gå och lägga mig. Jag svarade kort och gott att jag går och lägger mig precis när jag vill, eftersom jag är vuxen. Istället borde min son gå och lägga sig som är mitt barn.
Så jag funderar på, när jag ska få göra precis det som faller mig in utan att någon annan ska bry sig. Jag är såpass gammal så att jag kan ta mina egna beslut utan att någon ska lägga sig i vad jag gör eller inte. Eller hur jag klär mig eller beter mig. Det ska inte någon enda människa bry sig om. Jag lägger mig inte i vad andra gör. ALDRIG!
Jag lägger mig inte i ens vad mina egna barn gör idag, för jag anser dom vara såpass vuxna och kloka så att dom kan stå på egna ben nu, utan att jag ska hålla på och "dadda" med dom. Dom måste själva få en chans att lära sig av sina egna misstag i livet. Jag har gjort mitt så att säga.
Jag har fött upp mina barn och fostrat dom till vad dom är idag, och jag måste erkänna att jag har lyckats väldigt bra med det, eftersom alla mina barn kan föra sig oavsett vem dom än möter i sina liv. Dom skulle kunna möta självaste kungen och dom ska även kunna möta en helt utslagen person, och fortfarande så kan dom föra sig, utan att jag ska behöva skämmas för dom.
Alla mina barn har kunnat uppföra sig bland den äldre generationen och jag har alltid fått höra vilka väluppfostrade barn jag har. Jag och deras far har även lärt våra barn att dom inte ska ta vad skit som helst av andra och jag hoppas att dom har fått såpass mycket skinn på näsan så att dom kan stå emot allt elände, orättvisor, där ute.

Mina barn och jag har en bra relation, kanske näst intill perfekt enligt mig själv och många andra har även påpekat detta, och jag kan med gott samvete säga att jag är fruktansvärt stolt över alla mina barn. Jag anser mig har lyckats med mina barn!
Frågan är kan du säga att du har lyckats med dina?
Jag vill därför här och nu bara säga till mina barn:
TACK för att ni är som ni är! Jag älskar Er, precis som ni är!