Att Jon Persson var på god väg mot de nitti bekom honom inte ett jota. Han såg och hörde som en falk, hans minne var sagolikt. Och för en femtioåring som tog sig för att göra honom sällskap på en promenad kunde det vara strävsamt nog - Jons ben gick mer eller mindre som trumpinnar.
Men oftast valde nog Jon att ta sina promenader på egen hand. Då behövde han inte ta hänsyn till någon medgåendes eventuella svårigheter att hålla jämna steg med honom.
Det märkligaste med Jon var dock att han var en drömmare. Nej, inte en sån drömmare som låter dagarna gå och fyller dem med ljusblåa skyar och förhoppningar om underbara upplevelser. Det var Jon alldeles för mycket realist för.
Jon gjorde som vi alla, han drömde ett och annat om nätterna. Drömmar far som strömmar, heter det ju, och de flesta av oss minns kanske inte så mycket på morgonen av det vi har varit med om under natten, eller också bryr vi oss inte alls om det vi råkar minnas. Men Jon, som bevarade så många beundransvärda kvalitèer högt upp i åren, han hade till råga på allt också ett intressant - och givande ! - drömliv. Han var en sanndrömmare, helt enkelt.
Det kunde ibland hända att Jon efter en dröm mitt i natten vaknade och klarvaken satte sig upp i sängen. Så var det till exempel för några år sen när han samma natt råkat bli bestulen på sin cykel, som efter vanlighten stått olåst, lutad mot uthusväggen.
Jon hade i drömmen fått klart för sig att cykeln var borta men lycklitvis och märkligt nog också var den just då befann sig. Sommarnatten var ljus, och Jon, som snabbt kommit i kläderna, behövde inte stå ute på tunet och fundera åt vilket håll han skulle gå för att hitta den. Målmedvetet stegade han på åt det håll som han i drömmen sett vara det rätta, och strax bortom hans egen tomt korsade två vägar sina stråk.
Utan tvekan valde Jon att gå till vänster och visste att han inte behövde gå så långt. Nej, efter ett par krökar på den lilla slingrade vägen fick han se sin kära velociped vid dikesrenen. Och halvt skymda bakom ett buskage inne i hagen stod en yngling och kramade en ung flicka. Att det var ynglingen som tagit cykeln tog Jon för givet, och förmodligen hade han skjutsat flickan till den halvt dolda kärleksplatsen.
Jon gav sig inte till känna, drog bara upp sin cykel och trampad eh em. De kärlekskranka unga kunde gott få bli förvånade, när de kom upp på vägen och fann cykeln "stulen". Därhemma blev cykeln i alla fall inlåst.
Det här var ett exempel på när en av Jons drömmar gynnade honom själv. Men oftast var det personer i omgivningen som hans drömliv hjälpte. I de flesta fall var det fråga om föremål som på ett eller annat sätt kommit bort. Inte sällan visade det sig dock att ett föremål som sades vara borta i själva verket fanns kvar hemma hos ägaren, som tydligen had elite dålig kontroll på var han eller hon placerat det eller det av sina ägodelar.
Men Jons säregna förmåga hade sin begränsning - om inte ett aktuellt fall dykt upp i hans dröm, kunde han inte vara till hjälp. Surmulna människor tolkade ibland detta som iginhet från Jons sida.
En dag var det någon i grannskapet som tagit sig för att ringa till lokaltidningen och berätta om gamlingen Jon Persson och hans märkliga nattliv. Och det dröjde inte länge förrän en journalist stod utanför grinden och glodde nyfiket på Jon, som var fullt upptagen av att kratta höstlöv.
Jon hade inte något större intresse av att få sin drömfunktion känd runtom i en mängd socknar, men som den vänliga själv han var, släppte han in tidningsmannen och svarade snällt på hans frågor.
Resultatet blev en stort uppslagen artikel med jätterubrik och fotografier, både av Jon själv och av hans säng, där så märkliga fenomen ägde rum i nattens mörker.
Det var som Jon misstänkt - det dröjde inte många dar efter det att artikeln var införd förrän folk från alla möjliga håll hörde av sig med sina bekymmer. De tre första fallen gällde bortsprungna katter.
Och med detta började problemen för Jon. Hittills hade det varit grannar och andra sockenbor som konsulterat honom. Han kände alla vägar och stigar och märkliga skrymslen i församlingen., men när folk från grannhäradet börjat höra av sig med sina önskemål kunde inte ens Jons skickliga drömmerier klara av att lokalisera döda eller levande ting. Han måste känna till de lokala förhållandena för att kunna vara till hjälp. Och svårt var det också när det hände att ett och annat föremål blivit stulet och befann sig antingen hemma hos tjuven eller sålts till någon antikaffär. Jon hade ingen lust att bli indragen i polisutredningar och kanske bli utsatt för överfall därhemma.
Dessutom var det en extra besvärlighet när det gällde de bortsprugna katterna. Om Jon skulle råka få se en vilsen kisse i drömmen kunde det lika gärna vara fråga om vilken katt som helst, kanske ute på friarstråt. Och dessutom: den försvunna katten var ju rörlig och kunde ju när dagen grydde vara kilometervis från det ställe som man väntat sig att Jon skulle se i sin dröm.
Tydligen kunde Jon i någon mån styra sitt drömliv. Det här med katterna tyckte han var så dumt att han aldrig "brydde sig om" att ta med dem i sina drömmar.
Tidningsartikeln ledde till ännu en intervju eller i alla fall försök till intervju. En legitimerad drömtydare kom åkande en strax efter middag och visade sig vara både intresserad och påstridig. Han ville ha ett aktuellt bevis på Jons speciella drömliv och hade en bit från Jons stuga hoppat ur sin bil, plockat fram sitt fina cigarettetui och gömt det i stenmuren vid sidan av vägen.
Han berättade för Jon om sitt påhitt och uppmanade honom i rätt bestämda ordalag att gå och ta en middagslur och försöka komma på var etuiet var placerat.
Jon var inte längre trakterad av vad han tyckte var "löst folk" som kom och klämde honom på information om vad han hade för sig om natten, och den här gången var det ju alldeles för galet. Vresigt talade han om för mannen att det sannerligen inte var varje natt som han drömde något, och dessutom att han aldrig någonsin sov middag. Drömtydaren kammade noll och fick snopen krypa in i sin bil.
En bit därifrån kunde en och annan förundrad se på hur mannen sprang fram och tillbaka framför en stenmur och plocka med händerna mellan stenarna. Han hade glömt var han placerat det fina etuiet. Till sist gav han upp, slängde ilsket upp bildörren och trampade gasen i botten så småstenen yrde om hjulen.
Kändisskapet som Jon råkat in i fortsatte att besvära honom. En kväll när han satt vid köksbordet och lyssnad etill något kabarèartat i radion, sjöngs det plötsligt en kuplett om honom. Den började så här:
En gammal gubbe på vischan,
han drömmar minsann på begäran, han,
så skynda er att ställa er i kö,
innan det är för sent - han kan ju dö..
Dagen därpå ringde man från lokalradion och ville ha honom me di en serie om märkliga mänskliga egenskaper. Självkart, sa man, vore Jon Persson den mest intressanta av alla som man kunde tnka sig at tha med i programmen.
- Nej, jag vill inte, gav Jon som svar helt kort och la på luren.
En vecka senare kund eman läsa en annons i lokaltidningen, tydligt placerad mellan ett par artiklar på tredje sidan:
- Vill härmed meddela, att jag inte drömmer längre.
Vänligen Jon Persson, Ekebacken, Lindåsa.
skriven av Kjell Nelson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar..