Har du gaser?

Det är inte lätt att hålla i det man inte har i näven!

Alla har gaser mer eller mindre.

Men det är något som är tabu, man ska inte prata om sånt. Nä usch och fy!

Men här kommer nu en sann berättelse som hände för många år sedan

och det handlar just om: gaser.

Med nyinköpta trästolar och köksbord sitter jag och min fästman och konverserar.

Vi bläddrade i olika kataloger för att se om vi kunde hitta snygga sittdynor till våra nya stolar. När jag helt plötsligt började känna mig lite orolig i magen.

Lite försiktigt försökte jag hålla igen och jag satt och vred och vände mig på stolen.

När det plötsligt smet iväg en lite smygis!

Ja en smygis trodde jag ju att det skulle bli.

Men istället blev det som en resonans i stolen så det lät mer som en knackning.

Lite generat fortsatte jag konversera men nu med en lite högre ton i förhoppning att han inte skulle höra vad jag precis hade gjort.

Ja ni kan förmodligen sätta er in i hur det kändes för mig. Det var fruktansvärt.

Helt plötsligt reser sig fästmannen istället och går mot ytterdörren och öppnar den och jag tänkte att nu blev jag räddad, så jag pustade ut.

Fästmannen kom mycket snabbt tillbaka och talade om att det inte fanns någon utanför ytterdörren och han satte sig åter vid bordet och vi fortsatte prata när det åter igen kom ett oljud från min bakdel och åter igen lät det väldigt högt.

Denna gång visste jag inte vad jag skulle ta vägen.

Jag kände att det började hetta på mina kinder av skam, men istället reser sig åter fästmannen och går i mot ytterdörren och öppnar.

Han kommer tillbaka till köksbordet och han är nu förbaskad över att ingen fanns utanför dörren och han kommenterar detta och tycker att det är märkligt att folk knackar på dörren och inte använder dörrklockan, och sen när han kommer dit så finns det ingen där. Det är väl några ungar som håller på och busar, säger han och sätter sig åter igen vid bordet.

Jag kunde nu lägga i hop ett och ett och jag förstod nu vad det var han hade hört.

Så jag började gap-skratta medan han tittade lite fundersamt på mig och undrade vad som hade tagit åt mig. Det var bara det att när jag började skrattade högt och ljudligt

så kom det åter igen oljud från min bakdel och fästmannen förstod då

vart den så kallade "knackning" på vår ytterdörr kom ifrån.

Ja så kan det gå och jag säger som min nuvarande mans morfar sa en gång i tiden:

- Det är inte lätt att hålla i det man inte har i näven!