Idag precis för ett år sedan drabbades jag av hjärtinfarkt och jag kommer aldrig att glömma den dagen. Det var den dagen som jag trodde jag såg mina nära och kära för sista gången.
Det var dagen som fick mig att förstå hur skört livet är.
Det var den dagen jag låg i ambulansen och vår yngsta dotter satt i framsätet och det var hon som hela tiden hade telefonkontakt med min man som körde sin bil bakom ambulansen hela vägen.
Jag minns att jag frågade ambulansen-killen om det var många olyckor på vägen, eftersom det var så mycket sirener och blinkande lampor överallt. Han svarade mig då att det var vår ambulans som lät och att vi hade bråttom in till sjukhuset med mig.
Det var den dagen jag såg en vit ljus lång tunnel som uppenbarade sig framför mina ögon och då jag kämpade med att lyfta upp ena handen för att vinka ett: Hej då till min man.
Det var den dagen som jag förstod att mitt liv hängde på en skör tråd.
Efter denna dag bestämde jag mig för att jag skulle enbart göra det som jag själv kände för.
Nu idag gör jag bara det som faller mig in och det som jag tycker om, och jag bryr mig inte om ett dugg om det är rätt eller fel. Jag följer enbart min kropp och mitt hjärta.
Och jag finns här idag, åter igen tillsammans med min älskade.
Min älskade make som räddade mitt liv just denna dag.
Utan min man så skulle jag inte ha suttit här idag.
Jag lever och mitt hjärta slår!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din kommentar..