Barndomens jullekar

Här en dam som berättar om sin barndom
När jag var barn på 1930-talet var julfirandet inte så storslaget som nu. Då själva helgen var över träffades de närmaste grannarna på julbjudning vilken ofta bestod av kaffe med bröd och senare hemlagad ostkaka med sylt och grädde. Det blev varmt i de små rummen dels av kakelugnen och de många gästerna. Fönstren immade igen, de gick inte att öppna då det var innanfönster.
Efter kaffet spelade karlarna kort om det inte var ett religiöst hem man var inbjuden till medan kvinnorna och barnen ägnade sig åt dåtidens lekar som var begränsade genom utrymmet i de små stugorna. Det blev därför stillsamma lekar som ingen leker nuförtiden.
En lek som var vanlig var att nöttra. Leken var en gissningslek där deltagarna fick ett visst antal nötter och kunde vinna ytterligare nötter. Lekledaren läste en ramsa bakom ryggen på en av deltagarna genom att dunka på ryggen med ramsan: Bulta bulta bock hur många horn står det upp? I sina händer höll han då ett antal nötter som den andre skulle giss apå. Svarade han fel dunkade lekledaren på ryggen med orden: "Tre du sa och fem det var", men svarade deltagaren rätt erhöll han det rätta antalaet nötter.
En annan ramsa löd: "Det ryker in, spring upp på vind, hur många trappor upp?"
Vidare "Nötter i mi mysse dej vill jag kysse, Hur många gånger?"
Så höll man på tills man spelat av deltagarna deras nötter.
En annan lek var att gissa gåtor. Några minns jag fortfarande från min barndom trots att det gått många år sedan dess.
"Liten som ett ägg, räcker dock kring kyrkovägg". Svaret var "ett nystan". "Om dagen full av kött och blod, om natten står och gapar, "Denna fråga avsåg en sko. "Den är svart när den lever men blir röd när den dör "avser kräfta.
En lek som hörde julplunringen till var Mörkleken. Då parade man ihop sig en flicka och en pojke om det fanns lika många av varje kön annars gick det bra med två av samma sort.
Och en udda person som börjad emed orden: "Min make är bra men Kerstins är bättre. " Då måste den som satt hos Kerstin byta plats med den som ensam och det blev Kerstins tur att ropa till sig en make.
Det gällde att hålla reda på turerna då man satt i mörkret och ofta händet det att det inte stämde när man ropat på "en make" och det var någon annan som blev ens partner.
I ett av hemmen hade man elektriskt ljus och det hände allt som oftast när det blev ovanligt tyst bland barnen att någon av de vuxna gläntade på dörren och tände ljuset för att se vad som pågick. Då satt vi där och kände oss avslöjade för vi ville ju helst sitta ihop med den vi gillade mest.
Så gick kvällen med lek och samvaro och vi barn fick en godispåse med oss hem. I påsen fanns ett äpple, knäck, konfekt eller kola. Apelsiner fanns inte då dessa inte kom till våra bygder förrän kriget var slut och då var barnbjudningarna ett minne blott.
ute gnistrade stjärnhimlen med alla stjärnor och ett och annat stjärnfall korsade himlen. Då var det skönt att sitta under fårskinssfällen medan hästen travade hemåt i vinterkvällen och slog gnistor på småstenar som stack upp på den nyplogade vägen. Med stjärnor på himlen och stjränor på marken var kvällen en underbar upplevelse för en liten flicka på 1930-talet.
Eivor Lindahl Schulz