Michelin ska återhämta sig och bara försöka överleva

Jag vill bara fortsätta leva ett tag till. Mitt hjärta talar ut.

Jag önskar er alla en underbar dag och att ni alla mår bra. Utanför mitt fönster skiner solen och det verkar bli en rätt behaglig dag idag.
Idag ska jag ta itu med åter igen försöka förbättra och komma igång med min kondition. Jag träffade igår en helt underbar läkare som stirrande rakt in i mina ögon, efter att tagit blodtrycket på mig som då låg på 190/110 och han sa:
- Ska jag säga rent ut, så är det åt helvete och då är det lindrigt sagt....
Dom orden kändes som om smäll rätt över käften på mig och jag brast i gråt. Då.. ja då plötsligt vaknade jag upp och DÅ som först förstod jag hur otroligt viktigt det är för mig att jag måste komma i gång att få upp min kondition och gå ner i vikt, om jag vill fortsätta leva ett tag till.

Så för andra gången nu, så ska jag ta mig i kragen och det vore väl skamligt om jag inte skulle klara av det den här gången. Jag har ju lyckats sluta röka så vad är det som gör det så fruktansvärt svårt att komma igång med att bara försöka överleva?
Jag tror innerst att inne så ligger det en inbyggd rädsla, en rädsla för att få tillbaka dom här fruktansvärda bröstsmärtorna igen. För det är något som jag aldrig i mitt liv igen vill uppleva, men ändå så är det bara jag själv och ingen annan som ser att jag kanske får göra det ändå. Jag tänker mer på andras välmående och glömmer totalt bort mig själv.

Så jag kanske behöver massor av stöd o hjälp, folk som "peppar mig" och som kan ge mig en liten uppmuntran vid varje litet framsteg jag tar istället för att tala om allt negativt som jag tidigare har gjort. För det blir en fel effekt eftersom jag redan är mycket medveten om vilka fel jag redan har gjort nu vill jag bara försöka ta rätt steg åt rätt håll och bara försöka hålla mig levande.

Jag ska därför prioritera följande:
1. Jag ska ta mina promenader, utom när det är regn o hagel o snöstorm.
2. Jag ska äta sundare.
3. Jag träningscykla oftare.
4. Jag ska börja simma igen, så fort badhuset blir klart.
5. Jag ska göra min gymnastik.

Det första steget jag nu ska ta är att erkänna vad som tär mitt hjärta som mest.
1. Att bli anklagad för något som jag aldrig har gjort.
2. Att bli påtvingad att tycka som alla andra.
3. Att få utskällning utan att ens ha gjort något.
4. Att folk ljuger och sprider ut falska rykten som bara är påhittade.
5. Att någon går på mina barn.

Alla punkter ska jag gå igenom men jag går till punkt 5 för att förklara lite närmare vad jag menar med det.
De senaste tjugo åren har jag totalt hängett mig åt mina "sladd-barn". Min tanke var att jag skulle minsann visa alla dom som gnällde över alla barn och ungdomars beteende.
Så ingen, absolut INGEN skulle någonsin kunna klaga eller kritisera på mina "sladd-barn"
DET VAR MITT MÅL.
Och jag har under alla årens lopp enbart fått höra vad bra mina barn har varit, så väluppfostrade och sociala dom har varit. Vi kunde ha dom med oss precis överallt, på restauranger, besöka både "gamlingar" och unga och barnen har alltid uppfört sig exemplariskt.
Hela tiden har jag fått höra vilka otroligt underbara barn jag hade, jag fick till och med ofta frågan hur jag hade burit mig åt för att få barnen så väluppfostrade. Dom har alltid tackat för maten och tagit folk i handen och använt ordet TACK och det har mer varit som en ren reflex för dom. Dom har aldrig slängt sig över till ett bullfat och roffat åt sig som vissa ungar gör.
Dom har alltid varit hel och ren och dom har aldrig varit störande eller några orosmoln. Dom har under sin uppväxt aldrig slagit någon eller stulit eller förskingrat något och dom har alltid varit så som en mor alltid drömt om att ha som barn. Dom har även otroligt vackra utseende som alltid gjort att dom alltid har stuckit ut i mängden. Folk har alltid vänt sig om och gett berömmande ord om mina barn både för deras utseende och klädsel och sitt uppförande.

Det har alltid varit en fröjd för en mors ögon att både se och höra alla värmande ord från folk.
Mina barn har alltid varit exemplariska i sitt uppförande gentemot alla människor, oavsett kön, hudfärg, utseende, klädsel, eller i vilken socialgrupp dom än har tillhört, så har mina "sladd-barn" alltid behandlat alla lika..
Det var mitt motto att lära dom just detta och jag hade nu lyckats med detta.

Under årens lopp så har jag själv mött olika typer av människor av alla de slag. Jag har bott både i Italien och i Japan och jag har blivit uppfostrad till att behandla folk med respekt och vördnad och jag har alltid blivit behandlad tillbaka på samma sätt.
Men under dom senaste åren har jag tyvärr stött på allt fler människor som har visat en helt annan sida, som jag aldrig i mitt liv har stött på tidigare. En sida som är så långt ifrån mig. Det kanske är själva platsen där jag nu idag bor på, som gör dessa människor så hemska eller så är det något annat som jag själv inte riktigt kan ta på. Kanske dessa människor mår så illa själva så att dom bara måste ge sig på andra för att få utlopp för sina egna dåliga känslor och erfarenheter.
Men det värsta av allt är att det har börjat smyga sig in klagomål på mina "sladd-barn" av folk som inte ens känner mina barn. Hur illa dom är klädda, hur ovårdade dom ser ut, att dom kan inte bete sig eller säga si eller så, dom behandlas som om dom skulle tillhöra en sämre socialgrupp m.m. Dom har till och med fått kommentarer om sitt utseende vad beträffar både hår o kroppstatueringar bland annat. Men mina barn är precis som dom alltid har varit: lika duktiga och artiga och dom klär sig efter deras eget tycke och smak helt utan min inblandning, vilket jag personligen tycker att så ska vara, eftersom vi som förälder måste tillåta våra barn att få ha egna val och möjligheter i sina liv. För det finns absolut inga måsten när det gäller klädval. Mina barn får gärna sätta på sig en potatis-säck eller ha frack eller balklänning på sig, det är deras val. Tänk om jag skulle gå på mina vuxna barn och tala om hur dom ska klä sig, jamen då skulle jag ju också tala om vilken sexualitet dom ska ha eller vilket yrke dom skulle välja m.m. Då frihetsberövar man sina barn deras rättigheter att vara som egna individer. (Jag pratar nu hela tiden om vuxna barn.)

Oftast är väl att där klagomålen kommer ifrån har dom förmodligen själv egna problem med att dom själva inte har lyckats att uppfostra sina egna ungar så som dom hade önskat kanske och dom har själv barn som varken kan uppföra sig som folk bland andra eller vara sociala eller artiga mot andra människor. Eller så har dom andra problem som dom själva måste komma underfund med och lösa, istället för att ge sig på andra helt oskyldiga människor runt omkring dom.

Men det tär på mig ändå som mor att få höra att just detta förekommer, trots att personerna som gör detta, inte alls känner mina barn.
Men skulle dom en gång få den äran att lära känna mina barn så kan jag bland många andra bara säga: Grattis du har fått träffa en person som du kanske behöva i din närhet lite oftare.

För att jag själv ska må så mycket bättre och för att mitt hjärta ska orka slå ett tag till.
Så har jag därför nu lovat mig själv, att jag kommer hädanefter inte alls längre bara stå och se på när någon ger sig på mina vuxna barn och ger dom några fler elaka, spydiga kommentarer eller pratar skit bakom ryggen på dom, för då ska jag verkligen visa vem jag är och vad jag går för. För mig är det ingen som sätter sig på! Varken borgare, moderater, socialister eller va nu det än månde vara.. Och jag säger som min gamla morfar alltid sa: - INGEN ska kunna sätta sig på dig. Det enda dom ska kunna sätta är väl i såfall potatis..

Och till alla mina barn säger jag bara:
JAG ÄLSKAR ER för att ni är helt perfekta som människor!