Hjärtinfarkt

Den 25 januari 2009

En dag som jag sent skall glömma.

Jag har fått många förfrågningar om jag inte kunde skriva ner mina innersta tankar och funderingar och försöka beskriva om denna hemska händelse som hände mig just denna dag. Jag gjorde en del anteckningar i min dagbok på sjukhuset och där hittade jag en lapp som min man hade skrivit till mig:

Hej min älskling! Jag saknar dej, du måste bli bra, frisk nu, allt annat blir för jobbigt, vi som vill göra så mycket tillsammans. Din Gubbe

Jag skrev tillbaka på lappen:

Hej min älskling. Jag saknar dej också så jag döööör. Det gör ont att bara vara ifrån dig. Längtar tillbaka till din trygga, varma famn. Vi SKA göra så mycket tillsammans. Jag lovar! Vi ska hinna med mycket till. Kram din kärring

Så börjar dagen:

Jag började dagen som vanligt med att äta frukost tillsammans med min man. Och sen blev lite små pyssel i hemmet och framåt eftermiddagen kom vår yngsta dotter hem till oss.

Jag satt vid min dator och hon placerade sig vid sin fars dator. Vi hade hela tiden ögonkontakt med varandra och vi fnittrade och skämtade om allt och inget precis som vanligt.

Hon skulle hjälpa mig att fixa fram en snygg design på ett CD-fodral som skulle vara till en CD-skiva till ett gäng musikanter som kalalr sig för Torsdagsgänget. Vi hade precis fört över deras musik från kasettband till CD-skiva och nu saknades det enbart ett snyggt CD-fodral.

Dottern satt och instruerade mig hur jag skulle göra, men jag blev allt mer irriterad och samtidigt hade jag en fruktansvärd hosta. Jag blir allt mer förbaskad eftersom ingenting blev så som jag ville.

Jag hostade och harklade mig och jag tyckte att det kändes som om något helt plötsligt gick sönder i bröstet på mig.

Jag sa lite skämtsamt till min dotter att jag hade nog hostat sönder lungorna, för det gjorde så ont i bröstet.

- Äh, sluta skyll på att du har ont... Du kan visst göra det där nu morsan....... sa hon.

Hon trodde väl att jag simulerade mina bröstsmärtor.

- Nä men det är sant, jag har jätte ont i bröstet, sa jag och reste mig upp och gick ner till nedre våningen och lade mig på soffan som i en dvala.

Jag hörde maken fråga mig hur det var med mig och jag svarade att jag hade nog bara hostat sönder något i bröstet eftersom jag hade så ont.

Plötsligt känner jag att bägge armarna domnar bort och det kändes som armarna fylldes med kolsyra. Dom blev tunga som bly, så jag orkade inte lyfta upp dom.

Jag minns att jag sa till min man att jag inte kunde lyfta upp mina armar och att mina bröstsmärtor ökade allt mer och att smärtan blev allt mer intensivare..

Jag domnar bort och känner att jag inte är med längre. Lång bort i bakgrunden hör jag min man prata i telefon, han pratar med sjukvårdsupplysningen där dom säger att han får vänta i 12 minuter bara för att få prata med en person. Till slut höjer han rösten och nästan skrek: - Nä det här är ju inte klokt... Ska jag vänta 12 minuter då hinner ju min fru dö flera gånger om!

Nu hör jag inget mer......

Helt plötsligt sitter min dotter vid min sida och håller i telefonen åt mig och sa att det var 112 som ville prata med mig.

Min dotter fick hålla i telefonen åt mig medans jag pratade... En röst säger att ambulansen är på väg hem till mig.

Jaha, tyckte jag... Varför ska dom hem till oss, tänkte jag bara.. Rösten i telefonen pratar på och jag har inte en aning om vad som sägs i andra änden men tydligen så svarar jag.

Min dotter tar över telefonen och hon pratar med dom och förklarar varför jag helt plötsligt gråter och inte kan svara på tilltal.

Jag grät av förtvivlan över att jag var klädd i en sliten svart tröja som var full av katthår.. Och att mitt hår var okammat och att jag var osminkad.

Min dotter försöker hela tiden få mig att inte bry mig om att tänka på såna saker just nu.

Jag hör min dotter säga: - Min mamma är nog mer orolig över hur hon ser ut och att hon inte har varken kammat och sminkat sig...

Jag hör hennes säga att hon vill bara att jag ska ligga i lugn och ro och inte tänka på såna saker just nu och att ambulansen är här nu.

Två karlar kommer inrusande där jag ligger som en liten groda iklädd hemska kläder och okammad och jag känner att bröstsmärtorna bara ökar allt mer och mer.

Jag blir ompysslad och det sätts in nålar och det fästes en massa grejer på bröstet för att kolla hjärtat.. m.m.
Hela tiden skäms jag för att dessa två karlar ska se min bara överkropp och att jag är utan bh. Jag tänker enbart på hur jag ser ut vid detta tillfälle..

Men ju mer jag tänker på det så känner jag att bröstsmärtorna ökar allt mer.

Jag får allt svårare att andas.

På något konstigt sätt så befinner jag helt plötsligt inne i ambulansen och jag får då höra att min dotter finns med i ambulansen och att min man kör vår bil bakom ambulansen..

Vi skulle åka till Hudiksvalls sjukhus men på vägen uppstod det komplikationer så vi fick istället åka till Gävle med blåljus..

Snön vräker ner och jag känner ambulansen sladdar.

Min dotter får hela tiden rapporter om min hälsa som hon i sin tur meddelar till min käre man via mobilen i bilen bakom oss.

Jag känner att jag försvinner bort ibland och att det svartnar för ögonen och jag hör en röst som säger att jag får nu både det ena och det andra. Det är ambulansmannen som pratar med mig.. Jag känner mig yr och vimsig.

Jag frågar om det har hänt nån olycka på vägen eftersom det är så mycket blåljus utanför bilfönstret. - Nä svarar ambulansmannen, blåljusen kommer ifrån den här ambulansen som du åker i..

Jag säger då lite tyst: - Jaha så det här är vår sista stund tillsammans för min man och mig..

Ska vi skiljas på det här viset??

- Hej då min älskling viskar jag lite tyst och vinkar mot makens bil bakom oss och jag gråter.

Ambulansmannen säger att det inte är nån fara och att jag snart kommer att få träffa min man igen.. Det lovade han....

Sen blev jag helt borta i nåt slags inge mansland. Jag ser ett otroligt vacker skimmer framför mig och jag känner att nånting drar i mig för att komma allt närmare ljuset.

Jag var kanske i mitt eget fantasi-rum som jag tidigare hade skapat när jag lyssnade på Dr. Uneståhls avslappnings Cd-skiva.

Jag var nu hos mina tama tigrar som sprang runt benen på mig och som buffade på mina ben och det var precis som om dom ville väcka upp mig på nåt sätt.

Plötsligt vaknar jag upp i ett väldigt upplyst rum och jag ser en massa folk springer runt om kring mig som yra höns.

En kvinna presenterade sig som läkare och hon talade om att hon hade haft kontakt med ambulanskillarna under hela vår bilfärd och det var hon som hade gett order om att skicka mig till Gävle sjukhus istället för Hudiksvalls sjukhus eftersom hon såg att mitt hjärta inte fungerade som det skulle. Hon hade hela vår bilresa sett mitt hjärtas tillstånd.

Nu var det dags att lägga in en liten slang via handleden som skulle gå direkt till hjärtat.
En man tvättade min högra handled när en sköterska plötsligt sa att jag inte kunde ha min guldring på mig utan den måste genast bort..
Så jag försökte dra bort ringen för att försöka vara lite hjälpsam. Men då kom en man och sa med mycket högljudd ton att nu var han ju tvungen att tvätta min handled igen och han satt igång att tvätta min handled igen.
Lite ursäktande lät jag ringen få vara kvar på sin plats. Strax därpå kommer en annan sköterska med nån slags salva och smörjer in mitt finger och drar sedan bort min ring på mitt finger.

Då hör jag mannen säga med en ännu högre röst: - Men herre gud vad gör ni människa? Tiden bara går! Tiden tickar................

- Låt nu bli hennes handled och tvätta av det här så fort som möjligt. Det måste ju vara helt rent eftersom det ska gå en slang direkt in till hjärtat, man vill ju inte ha med sig några bakterier till hjärtat.. Men så här kan man inte hålla på och dra ut på tiden. SKYNDA PÅ, SKYNDA PÅ..

Ett tag trodde jag han bara var sur o arg men sen förstod jag att detta måste bara vara en läkare som ville göra sitt jobb så snabbt som möjligt. Så han blev nog lite irriterad på att min handled tvättades för tredje gången.

Strax känns det som om det kryper maskar inuti min arm och så säger läkaren helt plötsligt till mig:

- Vill du se ditt hjärta så har du en skärm där!

Han pekar bort mot den högra sidan på väggen och där ser jag en bild på mitt hjärta… Jag ser mina kranskärl som spretar ut åt alla håll å kanter, som slags spindel-armar. Det var igentäppt på några ställen men lika fort hör jag honom säga att det nu hade löst upp sig, så jag slipper göra en ballong-sprängning..
Jag får ett tryckförband på min handled och får hålla upp armen…

Sen vet jag ingenting förrän jag plötsligt ligger i ett rum och jag ser min man och min dotter som tydligen har suttit och väntat på mig. Jag hade totalt glömt bort dom.
Tårarna rinner nerför mina kinder och jag får en kram av dottern o maken.

Jag får frågan om jag är hungrig och jag får en liten bit gurka i munnen av min dotter och jag tycker den bara växer i munnen. Jag får också en liten skvätt thè av min man, och jag som var så otroligt törstig, får knappt i mig något att dricka. Jag blir fruktansvärt trött och orkar knappt tugga på den lilla gurkbiten som fortfarande växer i munnen.
Jag är helt groggy av all morfin och jag vet knappt vad jag säger. Jag vet inte alls när min dotter och min man försvinner för jag somnar tydligen in och dom har åkt hem till sitt.

Dagen efter får jag åka till Hudiksvalls sjukhus med ambulans och jag blir inlagt på bevakning under fyra dagar. Där råder besöksförbud på grund av vint-o kräk-sjukan. Så jag fick inte ta emot något besök, vilket kändes fruktansvärt jobbigt.

Jag grät många stunder på sjukhuset och längtade hem. Plus att jag fick mycket att fundera över denna situation som jag hade hamnat i, att just jag skulle ha blivit drabbat av hjärtinfarkt, verkade ju inte klokt. Med slangar o apparater kopplade till mitt hjärta så höll man nu fullständig kontroll av mitt hjärta dygnet runt. Jag var oerhört trött och kände mig utmattad.

Så fort man somnade in så kom det alltid en sköterska och kontrollerade och kom med piller m.m.

Jag fick ligga i samma rum som en äldre man som hette: Algot och han låg och hostade och harklade sig hela tiden. Han erbjöd sin rullator om jag ville försöka ta mig upp och gå lite grann. Men jag var alldeles för trött för att kliva ur sängen första dagen.

Andra dagen klev jag upp själv och duschade och bytte om. Både maken och dottern kom och lämnade över en väska till mig vid ingången till min avdelning. Jag gick emot dom på darriga ben (eftersom dom inte fick komma in till vår avdelning pga vint-kräk-sjukan) och jag kände mig väldigt liten och klen. Men det var skönt att få ge dom en kram och sen fick vi bara vinka hej då... Det var en kort men intensiv stund vi fick.

Väl tillbaka till min sal hör jag dragspelsmusik och jag funderar på om jag har fått hallucinationer och tänker på att det måste ju vara min man som spelar dragspel för mig.

Men jag ser då att det är "Klint-Olle" som sitter i en sal mitt i mot mitt rum och han spelar för sin gamla mor som ligger där som intagen. Han spelade hela tiden fram till 21.30. Nästa dag vaknar jag av dragspelsmusik och jag grät floder och kände mig övergiven och ensam.

Jag gick sedan in till "Klint-Olle" och tackade honom för fin musik när jag skulle få lämna sjukhuset. Han hjälpte mig att stå ut att vara på sjukhuet utan besök, utan tröstande ord från mina nära o kära. Så jag tackar honom för det.

Att sedan bli utskriven kändes som att bli återfödd på nytt på något sätt.

Först blev jag oerhört irriterad över att bli behandlad som mindre vetande på något sätt av folk.

Jag kände mig mer eller omyndighetsförklarad, för helt plötsligt kändes det som om jag inte skulle vara kapabel till att själv kunna avgöra om vad jag kunde göra eller inte. Så jag negligerade precis allt vad alla sa till mig och koncentrerade mig helt och hållet på vad min läkare hade sagt till mig vad jag kunde göra och inte göra.

Idag mår förvånansvärt bra men jag är fortfarande lite rädd för att utföra vissa saker. Rädd för att få tillbaka smärtan i bröstet. För den smärtan som jag hade vid hjärtinfarkten vill jag aldrig mer känna, det kändes precis som en elefant satt sin fot över mitt bröst och att jag knappt fick luft.

Men jag kände att jag vunnit över min egen rädsla då jag och min man beslutade oss (eller rättare sagt JAG beslutade) för att åka iväg och köra en dans-spelning under en hel afton bara en kort tid efter min hjärtinfarkt.

Det var absolut det bästa beslut vi tagit. För jag mådde så otroligt bra och jag gjorde så gott jag kunde och trots att jag var helt slut när vi skulle åka hem så kändes det så bra och jag var så nöjd med det jag hade presterat..
Jag kan ! Jag vill….. Jag är lycklig över att bara få en underbar dag tillsammans med min käre man. Min man är en människa som är oerhört betydelsefull för mig. Han vet hur jag fungerar och han vet att jag är envis, han vet att jag kommer tillbaka.

I denna skrivandes stund så känner jag mig som en 25-åring inombords trots mina 56 år och jag får nu istället försöka bromsa lite grann, så jag inte gör något förhastat för jag vill ju leva ett bra tag till.

TACK för att jag fick livet tillbaka.

Jag ska nu ta varje dag som en gåva TACK.