En kort novell: Hjälpmedel är på både gott och ont

På ålderdomshemmet Mosippan är allt sig likt.

En dag kommer en okänd yngling in på avdelningen.

Han läser av rums dörrarnas alla namnskyltar

som om han letar efter en bekant.

Eva som tillhör personalen går med raska steg efter

mannen och ropar:

- Hallå hallå,  kan jag hjälpa till med något?

Samtidigt undrar hon vad mannen har här att göra.

Tänk om han är här i det syftet med att stjäla ifrån dom boende.

Hon kände ett visst obehag.

- Jo kanske det.. Jag letar efter en gubbe som sitter i rullstol,

svara ynglingen.

Eva kände ett visst obehag, för gubbe säger man väl inte om man inte

säger något på skoj. Och det här verkar inte vara på skoj.

- Men vi har inga gubbar här på vår avdelning.

Vi har 17 boende på den här avdelningen, men vi har inga gubbar här!

Men vi har några rullstolsburna män,

svarar Eva med ett litet spydigt tonfall.

- Men jag ska bara titta på en. Jag har glömt vad gubben heter

som jag skulle ha tag i.

Sjuksköterskan har sagt till att det skulle finnas en här

som ska ha en ny rullstol.

Eva börjar ana att ynglingen kommer från hjälpmedelscentralen

och i sin ilska

säger hon att här behöver alla ha en ny rullstol.

Ynglingen beger sig mot utgången och säger i förbi farten

- Jag kommer snart tillbaka, jag bara ska gå och ta reda på namnet.

- Gubbar! Tänka sig hur ungdomar är nu för tiden.

Tänk om de gamla hade hört honom.. Muttrar Eva och fortsätter

med sitt rutin arbete.

Tvätten måste läggas i tumlaren och sen hade hon ett rum kvar att

städa innan hon kunde gå hem för dagen.

Plötsligt hörs en kraftfull svordom inne från Hjalmars rum.

Hjalmar har svårt att tala men ibland kan han prestera svordomar.

Hjalmar brukar ligga i sin säng vid den här tidpunkten.

Eva får se ynglingen komma med Hjalmar i en splitter ny rullstol.

Hjalmar knyter näven mot ynglingen och säger: Den, den, den.

Hjalmar får inte fram orden, men han kan visa med gester

och huvudskakningar att han är mycket missnöjd.

Den nya rullstolen som Hjalmar sitter i verkar inte alls bekväm.

Eva går fram till ynglingen och säger:

- Nu får du lov att tala om vem du är och på vems uppdrag du har

kommit hit.

- Oj då, har jag glömt att säga det? Ursäkta mig, jag heter Karl 

och jag vikarierar för terapeuten

och jag kommer ifrån hjälpmedelscentralen.

Eva studera Hjalmar och säger:

- Jag tycker Hjalmar sitter lite väl obekvämt i den där stolen.

Är det verkligen meningen att Hjalmar ska ha den där rullstolen?

Han sitter ju hoptryckt som en märla och knäna har han ju

nästan uppe i ansiktet.

Hjalmar som är så lång ska väl inte ha en så låg stol?

Eva går runt Hjalmar och studerar.

- Jo, det är just vad han ska det.

Han har starka ben och han kan använda dem och behålla rörligheten

genom att sparka sig framåt säger Karl.

Eva ruskade på huvudet och tänkte för sig själv,

för ett halv år sedan blev den förra terapeuten informerad om

Hjalmars dementa rörelser,

om hans egenheter att skjuta sig bakåt i stolen och sparka sig bakåt

i sin gamla rullstol.

Hjalmar måste passas jämt för att inte falla i golvet och göra sig illa.

Trots att han är förlamad i hela ena sidan, så har han stor styrka

i vissa rörelser.

Eva höjer rösten:

- Du kan väl inte påstå att det här en stol för en gammal människa

som har svårt att sitta stilla och inte förstår att använda vare sig armar

eller ben. Hjalmar är väl ingen ungdom som ska delta i nåt jädrans

handikapp-SM!

- Hjalmar ska ha den här stolen!

Och han kan spännas fast i ett säkerhets bälte så behöver han

inte slå sig

om han ramlar ur för stolen är såpass låg.

Ja det vill säga om någon av personalen skulle glömma bort

att sätta bältet på..

- Hjalmar måste få en stol som är anpassad så att han kan luta sig

bakåt och sitta skönt, säger Eva bestämt.

Och hjulen måste vara såpass stora så att man kan gå utomhus

med rullstolen.

- Dom här små hjulen är ju ingenting,

dom kan man ju bara köra på släta golvet, säger Eva ännu mer irriterat.

- Men den här stolen ska inte användas ute!

När ni är ute så får ni använda era egna transportstolar, svarar Karl.

Karl lämnar Eva med Hjalmar sittande i den nya rullstolen..

De första dagarna efter terapeutens besök får Hjalmar

sitta i den nya rullstolen.

 Men personalen inser mycket snart att dom kan inte ha det så.

Personalen hinner inte passa honom när han är på dåligt humör

och kastar sig bakåt så att stolen stjälper.

Lugnast för Hjalmar och för personalen blir att han får återgå till

att sitta i den gamla rullstolen som lyckligtvis finns kvar.

Flera veckor går och den ordinarie terapeuten återkommer

och personalen beklagar sig över situationen.

 Hon justerar stolen, höjer sätet och armstöden,

sänker fotstöden och monterar på ett säkerhetssele.

Hjalmar sitter kanske lite bättre men fortfarande med böjda ben

och med baken som i en hängmatta.

- Vi provar så här ett tag och så lägger vi i en dyna.

Ni ska veta att rullstolar är mycket dyra och man kan inte ge bort dem

eller dela ut dem hur lätt som helst.

Kommunen måste spara, vet ni väl.

- Ja, men den här rullstolen skulle ju vara bra till Greta

i våningen ovanför.

Hon väntar också på att få en ny rullstol.

Hon är liten och späd och hon förstår möjligheten att förflytta sig själv,

säger Eva som känner de flesta gamla på andra avdelningar.

Terapeuten tycks inte höra, utan lämnar avdelningen med löfte om att

komma tillbaka och hon tar Hjalmars gamla rullstol med sig.

Hjalmar sitter nu helt stilla i ett låst läge.

Under de veckor som gått sedan han förra gången satt

i den nya rullstolen har hans demens förändrats

och han är inte så oregerligt livlig i sina rörelser

längre. Visst sparkar han sig bakåt nu också men inte alls

på samma farliga sätt som förut.

Och någon annan rullstol tycks det dröja innan han får.

Hjalmars hustru kommer varje dag för att gå ut med honom.

Men rullstolen är helt omöjlig för henne att köra i gruset utanför.

Hon hade alltid tagit ut Hjalmar på en lång promenad med den gamla rullstolen.

Så nu får både hon och Hjalmar nöja sig med att stanna vid uteplatsen.

Hjalmar börjar få trycksår i baken och fula märken på ryggkotorna. 

Personalen låter nu Hjalmar ligga i sin säng allt längre stunder under dagen,

för att han inte ska få sår.

Personalen ringer hjälpmedelcentralen och påminner dom om

en mer anpassad rullstol.

Så småningom kommer äntligen terapeuten med en ny rullstol.

Det har gått mer än ett år sedan man första gången bad om en ny rullstol

till Hjalmar.

- Om jag hade vetat att det var en sådan här rullstol ni ville ha till Hjalmar

så hade det varit mycket enklare.

Ni får skylla er själva när ni inte talar om hur det ska vara,

säger terapeuten grinigt.

- Men vi har ju hela tiden påpekat att Hjalmar har fått fel rullstol.

Och det är inte synd om oss! Det är Hjalmar som har haft det besvärligt,

säger Eva bestämt.

- Men nu har ni i alla fall fått er rullstol, säger terapeuten och ger

en snabb undervisning om hur stolen skall justeras för att Hjalmar ska

kunna sitta skönt.

Hjalmar säger som vanligt ingenting när han lutar sig bakåt

i den nya rullstolen.

Nu slipper han sitta fastsatt med ett bälte.

Måtte man aldrig bli så gammal och tafflig att man behöver en rullstol.

En del hinner ju nästan dö innan de får den hjälp som de så väl behöver,

tänker Eva för sig själv.

- Nu Hjalmar ska vi gå ut i solen en stund och möta upp din fru s

om är på väg hit. Hon kommer nog att bli glatt överraskad.

Det blir väl bra, Hjalmar?

- Usch tvi nä, nä, nä....svarar Hjalmar.

Som vanligt svarar Hjalmar på sitt eget sätt utan att egentligen

veta vad det egentligen betyder.

Men det syns på hans ansiktsuttryck att han gillar sin nya rullstol.

Och han kisar med ögonen när han kommer ut i solskenet

och lutar sig bakåt i sin bekväma stol.

Hans kära hustru smeker honom ömt på hans kind.