Mjau jag klarar mig utan katt....

Katter har alltid varit mitt allt.

Ända sen barnsben har jag haft katter omkring mig.

Så visst kan jag idag känna en viss saknad nu när jag inte har katt.

Men jag har tagit mitt förnuft till fånga, för jag har insett att det inte finns varken tid eller utrymme för att vi ska ha katt. Jag vill inte heller för mitt liv stänga in nån katt i mitt hem bara för att jag själv ska få "gulla" med en katt när det passar mig. Nej, ska en katt trivas och må bra så ska den få vistas utomhus och kunna gå ut och in precis som den själv vill.

Trots att vi bor i hus så skulle jag inte heller vilja släppa en katt där vi bor eftersom vi har tåget som går precis i närheten och det finns redan så otroligt mycket katter ändå runt om kring oss. Sen är jag naturligtvis fruktansvärt rädd för vad folk kan ta sig till, man har ju både sett och hört skrämmande berättelser om vad folk hittar på. Ena dagen lägger dom en kattunge i en torktumlare och nästa dag blir dom både spottade och sparkade av katt-hatare.

Så jag har nog gjort rätt beslut: Jag ska inte ha någon katt.

Jag klarar mig så bra ändå utan katt och jag får väl klia maken under hakan istället.