Barn lämnad i bil

Det händer allt som oftast att småbarnföräldrar tror att deras småbarn tycks klara sig utan sina föräldrar, ja även om det bara är för en kort stund, så fungerar det inte riktigt så att vara småbarnsförälder..

Jag kan inte låta bli att reagera och det gör jag väldigt starkt när jag dagligen läser i tidningar att barn blir utsatta för faror på grund av föräldrars misstag och som verkar inte ha något vett i huvudet över huvud taget, enligt min åsikt...

Jag kanske får många emot mig nu, men ok då tar jag den smällen.

Just i det här fallet som jag nu ska berätta om, så reagerade jag så otroligt starkt att jag fullkomligt kokade av ilska när jag läste på första sidan av Ljusdalsposten i tisdags......

citat ur Ljusdalsposten:
INSTÄNGD PÅ TÅGET - BEBISEN KVAR I BILEN

En kvinna från Järvsö skulle bära väskan ombord på X-tåget åt sin 9-åriga dotter. Då gick dörrarna igen och tåget började rulla. Ensam kvar i bilen satt sex veckors bebis. Tåget fortsatte till Vallsta innan kvinnan släpptes av..

Vidare står att läsa: Hon skulle hjälpa sin nioåriga dotter att bära ombord några tunga väskor på tåget. När hon klivit in i vagnen slog dörrarna igen bakom henne. Hon försökte förtvivlat att hitta en knapp för att öppna dörrarna och ta sig ur vagnen. Hon fann ingen. I stället satte sig tåget i rörelse och började sakta lämna stationen.
Kvinnan drabbades av panik. Hon hade lämnat sin sex veckor gamla baby fastspänd i barnstolen i bilen med dörren öppen och med motorn igång.

-Jag skulle ju bara hjälpa dottern och bära in en tung dataväska i vagnen, berättar kvinnan för dottern, som kände sig osäker inför att resa ensam, var det andra gången hon ensam skulle resa till sin far i Gävle.
- Jag rusade fram till konduktören, som befann sig i en annan vagn, och bad henne stoppa tåget. Hon sade att hon inte kunde stoppa tåget när det börjat rulla och att jag skulle få följa med till Vallsta, berättar kvinnan.
Hon berättade att hennes baby satt ensam kvar i bilen i Järvsö. Henne böner hjälpte inte. Tåget fortsatte sin färd allmedan paniken växte hos kvinnan och dottern.- Som tur var hade jag tagit med mig mobiltelefonen, berättar hon. När hon stod i begrepp att ringa hem till maken så ringde han upp..

- Jag tänkte ta reda på om jag skulle handla något och då fick jag reda på vad som hade hänt, berättar mannen.- Jag skrek åt sonen att han skulle klä på sig. Så satte jag honom i bilen och körde så fort jag kunde in till Järvsö.
Med varningsblinkers påslagna och helljuset blinkande körde mannen i ilfart ned till stationen i Järvsö, en sträcka på omkring en mil. Han kunde ta hand om sex veckor gamla bebis som då varit övergiven i närmare en halvtimme, och sedan köra till Vallsta för att hämta upp kvinnan.

På X-trafik beklagar man det inträffade men hävisade till Tågkompaniet, som är entreprenör för tågtrafiken. ansvarig person hos Tågkompaniet var under måndagen upptagen i möten och kunde inte nås för en kommentar..
Lasse Sundberg/Ljusdalsposten slut citat.......

Dagen efter skriver man om samma sak åter igen.

Citat ur Ljusdalsposten:

Igår kunde vi berätta om den uppskakande händelse som Jessica Högmyr från Grönås, Järvsö upplevde när hon skulle hjälpa sin nioåriga dotter ombord på X-tåget i Järvsö på Kristi Himmelsfärdsdagen.

När Jessica kom ombord slogs dörrarna igen och tåget började rulla ut från stationen. Kvar på perkeringen satt hennes sex veckor gamla dotter fastspänd i bilbarnstolen i bilen. Motorn var i gång och bildörren öppen.
Hos Tågkompaniet som är entreprenör för X-tåget säger man att flera olyckliga omständigheter ledde fram till incidenten. Enligt tågvärden ombord insåg hon i den uppjagade stämmning som rådde.
- Jessica drabbades av panik när hon såg tåget rulla iväg från sin baby - inte omedelbart vidden av händelsen. När hon vl gjorde det var det för sent att stoppa tåget.
- Hon insåg att det skulle gå snabbare att rekvirera en taxi som väntade på Jessica på stationen i Vallsta för att skjutsa henne tillbaka till järvsö än att be föraren stoppa tåget, säger Mats Gustavsson, som är trafikchef på Tågkompaniet.
Det alternativet tacka Jessica nej till efter att ha fått kontakt med maken så att han kunde hämta dels dottern i bilen, dels henne i Vallsta.
Att stoppa tåget ute på banan är omgärdat av många rigorösa säkerhetsbestämmelser.
- I ett sådant fall ska föraren kontakta fjärrklareraren vid driftscentralen i Gävle för att få ett medgivande. När det gäller evakuering i de fallen måste det finnas möjligheter att kunna evakuera passagerare på ett säkert sätt, så att det snabbt kan komma bort från spåren, säger Mats Gustavsson.

Det fanns också resenärer ombord på tåget som hade ett anslutningståg att passa.
- Det hade fått allvarliga konsekvenser för dem om tåget blivit försenat, säger Mats Gustavsson.

Tågkompaniets ledning fick först på tisdagsmorgonen vetskap om incidenten efter artikeln i tidningen och sedan Z-trafik mejlat om det inträffade. Tågkompaniet ska nu ta kontakt med familjen Högmyr i ärendet.

Lasse Sundberg / Ljusdalsposten.slut citat

Jaha ok vad vill jag med detta undrar ni säkert?
Min första reaktion var att man lämnar inte ett barn ensam i en bil och inte har bildörren öppen och dessutom har motorn igång. Bara DET är ju oacceptabelt ...........
Man kan inte i detta fall lägga något på Tågkompaniet....
Kvinnan har agerat helt galet enligt mig.
Hon tog alltså med sig sin mobiltelefon istället för sin baby...................................................
WOW vilken kvinna............................

Sen kan jag ju inte låta bli att tänka på, så här efteråt, hur mår den lilla nioåriga flickan efter denna hemska tågfärd? Hon hade ju fullt upp bara med att övervinna sin osäkerhet med att själv åka ända till Gävle helt ensam.............. Nu skulle hon fullfölja sin resa med vetskapen om att hennes lilla syster ligger i en bil i Järvsö med motorn igång..
Jag är nog övertygad om att den här lilla flickan inte mådde så särskilt bra när hon skulle fortsätta sin färd i sin ensamhet. Ensamhet med sina tankar och funderingar......

Min tanke är att det allt mer händer helt oförklarliga saker med småbarn...
Vart har föräldrar-ansvaret tagit vägen?
Varför ska man lägga ansvaret på några helt utomstående?

Idag så krävs det en hel del kunskaper och man kan till och med få gå på olika kurser för att tex. införskaffa sig en hund, eller annat husdjur........
Varför inte låta småbarnsföräldrar gå på kurser och lära sig SUNT FÖRNUFT ?
Man lämnar inte ett litet barn i en bil med motorn igång och dessutom med bildörren öppen!!!!!!Man gör bara inte det................. Så enkelt är det................

Hade jag suttit på familjeomsorgen så hade jag nog ansett att dessa barn far illa, så dom skulle behöva få omedelbar hjälp...........
Har ni några åsikter om detta? SKRIV och berätta vad ni känner och tycker..........
Detta är verkligen något som man bör prata öppet om.................

Ytterligare ett annat fall beskriver jag i mitt tidigare inlägg och det är ännu värre......

Lämnade barn i stekhet bil

Som farmor så kan man inte mer än reagera när man läser följande ur GT Expressen.Lämnade barn i stekhet bil...Räddningstjänsten i Göeborg fick rycka ut efter att en privatperson upptäckt ett litet barn som lämnats i en parkerad bil i Torslanda - mitt i den stekheta solen..Läs och ta en liten funderare

http://www.gt.se/nyheter/1.1587449/lamnade-barn-i-stekhet-bil

Har du svårt att förstå hur du ska skriva en kommentar här???

Jag har hört att en del har vissa problem med hur man ska göra när man ska skriva en kommentar här.......

Jag kan förstå att det kan ställa till bekymmer eftersom det är lite mycket som dyker upp efter att man har skrivit själva meddelandet...
Det är lite synd eftersom det då är många som helt enkelt struntar i att ens skriva en kommentar, om det känns allt för krångligt...

Först och främst:
1. Trycker man på: Länkar till det 0 kommentarer inlägget
2. Skriv ditt meddelande
3. Skriv av de bokstäver/siffror som dyker upp
4. Välj identitet
5. Välj då om du vill vara anonym eller om du har själv en länk, tryck i såfall på Namn/URL och skriv din adress till din blogg/hemsida...
6. Tryck på publicera din kommentar..

Sen så ska det vara klart.
Fråga mig inte vad som händer om man trycker på OpenID har jag själv inte en aning om..

I betraktarens ögon

Jag sitter nu med Hans Caldaras bok: I betraktarens ögon.

Jag fick rådet att läsa denna bok av min skolfröken som jag hade under 1968-1969 som jag nyligen träffade på en 40-årsjubeliums-skolträff..

Hans Caldaras memoarer är en skildring av en för de allra flera svenska okänd värld.

med allvar, humor och värme skriver han om sitt utanförskap och om ett liv som flykting i sitt eget land.

Han vet av egen erfarenhet hur det är att vara utsatt för mobbing och rasistikt våld. Född i Stockholm med ett romskt ursprung växte han upp i tält och tvingades föra en ambulerande tillvaro, vilket till exempel medförde att han inte fick börja skolan förrän han var tio år.

Isina memoarer, I betraktarens ögon berättar han med allvar, humor och värme om sitt liv, om att bli omhändertagen och placeras på barnhem, om att uppleva utanförskap både i det svenska samhället och i det romska, eftersom hans pappa inte var rom.

Men också om glädjen i att upptäcka sången och göra den till sistt liv, att få framträda med Vilhelm Moberg, Monica Zetterlund och Katarina Taikon och att göra internationell karriär med sina sånger på romanès.

Caldaras skildrar också romernas svenska h istoria, med till exempel svårigheterna under andra världskriget då romerna inte tilldelades några matkuponger och levde med skräcken att dporteras till Hitlers förintelseläger...

Oroliga som 17

Vi känner oss väldigt orolig och illa till mods när telefonen ringde igår och vår hyresvärd plötsligt talar om att hon slutar sitt jobb i Sthlm redan nu på fredag och att hon ämnar återvända till Ljusdal..

Trots att hon säger att hon ska skaffa sig en lägenhet så kan vi ändå inte låta bli att känna en viss oro. För visst kommer hon vilja en dag flytta hem till sitt hus som vi hyr idag, konstigt vore det väl annars.

Hon vill ha tlilgång till huset i juli för att göra en uppvärdering av huset med hjälp av mäklare. Det innebär att hon eventuellt kan ta lån på huset och kanske börja isolera huset.

Men detta är ju inte till vår fördel precis...
Ska vi bo här i huset och ha en massa hantverkare som ska isolera huset, för att hon själv ska kunna flytta in när arbetat är klart?
Nä fy 17..........
Vi som bara vill ha lugn o ro..

Det känns som ett hån och slag på käften att vi har suttit här och frysit i huset snart två år med vetskapen om att hon eventuellt renoverar huset för att eventuellt flytta in själv.

Jag hade nog på känn hela tiden att hon skulle göra så här mot oss.
Så nu är det bara att hoppas att vi så snart som möjligt hittar ett boende i Sthlm.
För stanna i Ljusdal vill vi inte......... eftersom vi har mycket större möjligheter att kunna få utöva vår musik desto mer i Sthlm.

Efter hennes telefonsamtal så kände jag i bröstet oron som växer allt mer o mer.
Det kanske finns en mening med allting. Jag vet inte.
Men jag trodde att jag o min man i lugn och ro kunde få försöka söka efter ett annat boende utan att för delen känna utav nån stress.
Telefonsamtalet som kom igår gör ju nu istället att jag bara tänker o funderar fram o tillbaka så jag snart blir galen av oro....

Varför köper vi oss inte ett hus då, kanske många undrar...
Vi vill inte sitta fast nånstans, eftersom vi enbart tänker på vårt musikutövande och ingenting annat. Vi har varken tid eller lust att hålla på med trädgårdspyssel och vi vill inte måla o tapetsera, varken till oss själva eller till andra. Möjligen då för att få ner hyran, men inte att bli utnyttjad.

Vi vill bara bo och ha det lugnt......... just enbart för att vi ska kunna utöva vår musik och ingenting annat... Om det sen är ett hus eller en lägenhet spelar mindre roll.

Så idags läget söker vi med ljus o lykta efter ett lämpligt boende i Sthlms-trakten eller dess närhet..

Vi tar tacksamt emot tips o råd och någon känner till om det finns något boende för uthyrning, så hör av er till oss.......
För nu är det bråttom.................


http://berith.bloggagratis.se/

Jag ogillar mobiler

Jaha ok... Nu finns det bildbevis på att jag som är emot mobilsamtal vid restauranger och andra ställen sitter själv med en mobil i handen. Hur kan detta vara möjligt då?
Jag tycker det först och främst är oerhört oförskämd mot varandra att tala i mobilen precis överallt. Det finns inget mer så opersonligt ........
Och jag vet med mig själv att jag precis har skrattat åt tre personer som satt mitt i mot mig vid detta bord och samtliga satt och pratade i mobil telefon.. Precis när jag skulle börja min föreläsning om vad jag tyckte om detta så får jag mobilen i näven av min man, det var dottern som ringde och ville prata med mig.
Lätt irriterad över att själv sitta med en mobiltelefon i näven så får jag väl så här i efterskott be om ursäkt för mitt beteende.. Skäms på mig själv...............

Varför ser man inte män i bilreklamen?

Ja, döm själva och se om det fungerar med män i bilreklamen eller inte.....

Toalettbestyr 1

Den här damen är på väg in in på en ute-toalett i Houston, Texas..

Snygg design med spegel-glas..

Ja utsidan är verkligen snygg..

Toalettbestyr 2

Men frågan är om du skulle klara av att göra dina behov därinne?

Så här ser det ut inifrån.

Toan är helt gjord av en - rikningsglas!

INGEN kan se utifrån och in

men när du sitter där känns det som alla kan kika in!

SKULLE DU KUNNA ???

Hjärtinfarkt

Den 25 januari 2009

En dag som jag sent skall glömma.

Jag har fått många förfrågningar om jag inte kunde skriva ner mina innersta tankar och funderingar och försöka beskriva om denna hemska händelse som hände mig just denna dag. Jag gjorde en del anteckningar i min dagbok på sjukhuset och där hittade jag en lapp som min man hade skrivit till mig:

Hej min älskling! Jag saknar dej, du måste bli bra, frisk nu, allt annat blir för jobbigt, vi som vill göra så mycket tillsammans. Din Gubbe

Jag skrev tillbaka på lappen:

Hej min älskling. Jag saknar dej också så jag döööör. Det gör ont att bara vara ifrån dig. Längtar tillbaka till din trygga, varma famn. Vi SKA göra så mycket tillsammans. Jag lovar! Vi ska hinna med mycket till. Kram din kärring

Så börjar dagen:

Jag började dagen som vanligt med att äta frukost tillsammans med min man. Och sen blev lite små pyssel i hemmet och framåt eftermiddagen kom vår yngsta dotter hem till oss.

Jag satt vid min dator och hon placerade sig vid sin fars dator. Vi hade hela tiden ögonkontakt med varandra och vi fnittrade och skämtade om allt och inget precis som vanligt.

Hon skulle hjälpa mig att fixa fram en snygg design på ett CD-fodral som skulle vara till en CD-skiva till ett gäng musikanter som kalalr sig för Torsdagsgänget. Vi hade precis fört över deras musik från kasettband till CD-skiva och nu saknades det enbart ett snyggt CD-fodral.

Dottern satt och instruerade mig hur jag skulle göra, men jag blev allt mer irriterad och samtidigt hade jag en fruktansvärd hosta. Jag blir allt mer förbaskad eftersom ingenting blev så som jag ville.

Jag hostade och harklade mig och jag tyckte att det kändes som om något helt plötsligt gick sönder i bröstet på mig.

Jag sa lite skämtsamt till min dotter att jag hade nog hostat sönder lungorna, för det gjorde så ont i bröstet.

- Äh, sluta skyll på att du har ont... Du kan visst göra det där nu morsan....... sa hon.

Hon trodde väl att jag simulerade mina bröstsmärtor.

- Nä men det är sant, jag har jätte ont i bröstet, sa jag och reste mig upp och gick ner till nedre våningen och lade mig på soffan som i en dvala.

Jag hörde maken fråga mig hur det var med mig och jag svarade att jag hade nog bara hostat sönder något i bröstet eftersom jag hade så ont.

Plötsligt känner jag att bägge armarna domnar bort och det kändes som armarna fylldes med kolsyra. Dom blev tunga som bly, så jag orkade inte lyfta upp dom.

Jag minns att jag sa till min man att jag inte kunde lyfta upp mina armar och att mina bröstsmärtor ökade allt mer och att smärtan blev allt mer intensivare..

Jag domnar bort och känner att jag inte är med längre. Lång bort i bakgrunden hör jag min man prata i telefon, han pratar med sjukvårdsupplysningen där dom säger att han får vänta i 12 minuter bara för att få prata med en person. Till slut höjer han rösten och nästan skrek: - Nä det här är ju inte klokt... Ska jag vänta 12 minuter då hinner ju min fru dö flera gånger om!

Nu hör jag inget mer......

Helt plötsligt sitter min dotter vid min sida och håller i telefonen åt mig och sa att det var 112 som ville prata med mig.

Min dotter fick hålla i telefonen åt mig medans jag pratade... En röst säger att ambulansen är på väg hem till mig.

Jaha, tyckte jag... Varför ska dom hem till oss, tänkte jag bara.. Rösten i telefonen pratar på och jag har inte en aning om vad som sägs i andra änden men tydligen så svarar jag.

Min dotter tar över telefonen och hon pratar med dom och förklarar varför jag helt plötsligt gråter och inte kan svara på tilltal.

Jag grät av förtvivlan över att jag var klädd i en sliten svart tröja som var full av katthår.. Och att mitt hår var okammat och att jag var osminkad.

Min dotter försöker hela tiden få mig att inte bry mig om att tänka på såna saker just nu.

Jag hör min dotter säga: - Min mamma är nog mer orolig över hur hon ser ut och att hon inte har varken kammat och sminkat sig...

Jag hör hennes säga att hon vill bara att jag ska ligga i lugn och ro och inte tänka på såna saker just nu och att ambulansen är här nu.

Två karlar kommer inrusande där jag ligger som en liten groda iklädd hemska kläder och okammad och jag känner att bröstsmärtorna bara ökar allt mer och mer.

Jag blir ompysslad och det sätts in nålar och det fästes en massa grejer på bröstet för att kolla hjärtat.. m.m.
Hela tiden skäms jag för att dessa två karlar ska se min bara överkropp och att jag är utan bh. Jag tänker enbart på hur jag ser ut vid detta tillfälle..

Men ju mer jag tänker på det så känner jag att bröstsmärtorna ökar allt mer.

Jag får allt svårare att andas.

På något konstigt sätt så befinner jag helt plötsligt inne i ambulansen och jag får då höra att min dotter finns med i ambulansen och att min man kör vår bil bakom ambulansen..

Vi skulle åka till Hudiksvalls sjukhus men på vägen uppstod det komplikationer så vi fick istället åka till Gävle med blåljus..

Snön vräker ner och jag känner ambulansen sladdar.

Min dotter får hela tiden rapporter om min hälsa som hon i sin tur meddelar till min käre man via mobilen i bilen bakom oss.

Jag känner att jag försvinner bort ibland och att det svartnar för ögonen och jag hör en röst som säger att jag får nu både det ena och det andra. Det är ambulansmannen som pratar med mig.. Jag känner mig yr och vimsig.

Jag frågar om det har hänt nån olycka på vägen eftersom det är så mycket blåljus utanför bilfönstret. - Nä svarar ambulansmannen, blåljusen kommer ifrån den här ambulansen som du åker i..

Jag säger då lite tyst: - Jaha så det här är vår sista stund tillsammans för min man och mig..

Ska vi skiljas på det här viset??

- Hej då min älskling viskar jag lite tyst och vinkar mot makens bil bakom oss och jag gråter.

Ambulansmannen säger att det inte är nån fara och att jag snart kommer att få träffa min man igen.. Det lovade han....

Sen blev jag helt borta i nåt slags inge mansland. Jag ser ett otroligt vacker skimmer framför mig och jag känner att nånting drar i mig för att komma allt närmare ljuset.

Jag var kanske i mitt eget fantasi-rum som jag tidigare hade skapat när jag lyssnade på Dr. Uneståhls avslappnings Cd-skiva.

Jag var nu hos mina tama tigrar som sprang runt benen på mig och som buffade på mina ben och det var precis som om dom ville väcka upp mig på nåt sätt.

Plötsligt vaknar jag upp i ett väldigt upplyst rum och jag ser en massa folk springer runt om kring mig som yra höns.

En kvinna presenterade sig som läkare och hon talade om att hon hade haft kontakt med ambulanskillarna under hela vår bilfärd och det var hon som hade gett order om att skicka mig till Gävle sjukhus istället för Hudiksvalls sjukhus eftersom hon såg att mitt hjärta inte fungerade som det skulle. Hon hade hela vår bilresa sett mitt hjärtas tillstånd.

Nu var det dags att lägga in en liten slang via handleden som skulle gå direkt till hjärtat.
En man tvättade min högra handled när en sköterska plötsligt sa att jag inte kunde ha min guldring på mig utan den måste genast bort..
Så jag försökte dra bort ringen för att försöka vara lite hjälpsam. Men då kom en man och sa med mycket högljudd ton att nu var han ju tvungen att tvätta min handled igen och han satt igång att tvätta min handled igen.
Lite ursäktande lät jag ringen få vara kvar på sin plats. Strax därpå kommer en annan sköterska med nån slags salva och smörjer in mitt finger och drar sedan bort min ring på mitt finger.

Då hör jag mannen säga med en ännu högre röst: - Men herre gud vad gör ni människa? Tiden bara går! Tiden tickar................

- Låt nu bli hennes handled och tvätta av det här så fort som möjligt. Det måste ju vara helt rent eftersom det ska gå en slang direkt in till hjärtat, man vill ju inte ha med sig några bakterier till hjärtat.. Men så här kan man inte hålla på och dra ut på tiden. SKYNDA PÅ, SKYNDA PÅ..

Ett tag trodde jag han bara var sur o arg men sen förstod jag att detta måste bara vara en läkare som ville göra sitt jobb så snabbt som möjligt. Så han blev nog lite irriterad på att min handled tvättades för tredje gången.

Strax känns det som om det kryper maskar inuti min arm och så säger läkaren helt plötsligt till mig:

- Vill du se ditt hjärta så har du en skärm där!

Han pekar bort mot den högra sidan på väggen och där ser jag en bild på mitt hjärta… Jag ser mina kranskärl som spretar ut åt alla håll å kanter, som slags spindel-armar. Det var igentäppt på några ställen men lika fort hör jag honom säga att det nu hade löst upp sig, så jag slipper göra en ballong-sprängning..
Jag får ett tryckförband på min handled och får hålla upp armen…

Sen vet jag ingenting förrän jag plötsligt ligger i ett rum och jag ser min man och min dotter som tydligen har suttit och väntat på mig. Jag hade totalt glömt bort dom.
Tårarna rinner nerför mina kinder och jag får en kram av dottern o maken.

Jag får frågan om jag är hungrig och jag får en liten bit gurka i munnen av min dotter och jag tycker den bara växer i munnen. Jag får också en liten skvätt thè av min man, och jag som var så otroligt törstig, får knappt i mig något att dricka. Jag blir fruktansvärt trött och orkar knappt tugga på den lilla gurkbiten som fortfarande växer i munnen.
Jag är helt groggy av all morfin och jag vet knappt vad jag säger. Jag vet inte alls när min dotter och min man försvinner för jag somnar tydligen in och dom har åkt hem till sitt.

Dagen efter får jag åka till Hudiksvalls sjukhus med ambulans och jag blir inlagt på bevakning under fyra dagar. Där råder besöksförbud på grund av vint-o kräk-sjukan. Så jag fick inte ta emot något besök, vilket kändes fruktansvärt jobbigt.

Jag grät många stunder på sjukhuset och längtade hem. Plus att jag fick mycket att fundera över denna situation som jag hade hamnat i, att just jag skulle ha blivit drabbat av hjärtinfarkt, verkade ju inte klokt. Med slangar o apparater kopplade till mitt hjärta så höll man nu fullständig kontroll av mitt hjärta dygnet runt. Jag var oerhört trött och kände mig utmattad.

Så fort man somnade in så kom det alltid en sköterska och kontrollerade och kom med piller m.m.

Jag fick ligga i samma rum som en äldre man som hette: Algot och han låg och hostade och harklade sig hela tiden. Han erbjöd sin rullator om jag ville försöka ta mig upp och gå lite grann. Men jag var alldeles för trött för att kliva ur sängen första dagen.

Andra dagen klev jag upp själv och duschade och bytte om. Både maken och dottern kom och lämnade över en väska till mig vid ingången till min avdelning. Jag gick emot dom på darriga ben (eftersom dom inte fick komma in till vår avdelning pga vint-kräk-sjukan) och jag kände mig väldigt liten och klen. Men det var skönt att få ge dom en kram och sen fick vi bara vinka hej då... Det var en kort men intensiv stund vi fick.

Väl tillbaka till min sal hör jag dragspelsmusik och jag funderar på om jag har fått hallucinationer och tänker på att det måste ju vara min man som spelar dragspel för mig.

Men jag ser då att det är "Klint-Olle" som sitter i en sal mitt i mot mitt rum och han spelar för sin gamla mor som ligger där som intagen. Han spelade hela tiden fram till 21.30. Nästa dag vaknar jag av dragspelsmusik och jag grät floder och kände mig övergiven och ensam.

Jag gick sedan in till "Klint-Olle" och tackade honom för fin musik när jag skulle få lämna sjukhuset. Han hjälpte mig att stå ut att vara på sjukhuet utan besök, utan tröstande ord från mina nära o kära. Så jag tackar honom för det.

Att sedan bli utskriven kändes som att bli återfödd på nytt på något sätt.

Först blev jag oerhört irriterad över att bli behandlad som mindre vetande på något sätt av folk.

Jag kände mig mer eller omyndighetsförklarad, för helt plötsligt kändes det som om jag inte skulle vara kapabel till att själv kunna avgöra om vad jag kunde göra eller inte. Så jag negligerade precis allt vad alla sa till mig och koncentrerade mig helt och hållet på vad min läkare hade sagt till mig vad jag kunde göra och inte göra.

Idag mår förvånansvärt bra men jag är fortfarande lite rädd för att utföra vissa saker. Rädd för att få tillbaka smärtan i bröstet. För den smärtan som jag hade vid hjärtinfarkten vill jag aldrig mer känna, det kändes precis som en elefant satt sin fot över mitt bröst och att jag knappt fick luft.

Men jag kände att jag vunnit över min egen rädsla då jag och min man beslutade oss (eller rättare sagt JAG beslutade) för att åka iväg och köra en dans-spelning under en hel afton bara en kort tid efter min hjärtinfarkt.

Det var absolut det bästa beslut vi tagit. För jag mådde så otroligt bra och jag gjorde så gott jag kunde och trots att jag var helt slut när vi skulle åka hem så kändes det så bra och jag var så nöjd med det jag hade presterat..
Jag kan ! Jag vill….. Jag är lycklig över att bara få en underbar dag tillsammans med min käre man. Min man är en människa som är oerhört betydelsefull för mig. Han vet hur jag fungerar och han vet att jag är envis, han vet att jag kommer tillbaka.

I denna skrivandes stund så känner jag mig som en 25-åring inombords trots mina 56 år och jag får nu istället försöka bromsa lite grann, så jag inte gör något förhastat för jag vill ju leva ett bra tag till.

TACK för att jag fick livet tillbaka.

Jag ska nu ta varje dag som en gåva TACK.

Allergi?

Nu kommer en underbar tid med blommor o dofter av alla de slag. Men då glömmer man alla dessa med alleriger. Jag har det inom familjen så jag ser det på nära håll.

Det måste ju vara ett rent helvete för många, som knappt kan få luft.

Nästäppa med en rinnande "kran" och ständigt med en pappersnäsduk i handen.

Svårt att andas och halsen känns som den sväller igen totalt och man får svårt att andas.

Jo, visst är det fint med alla blommor och visst doftar det gott. Men för en del människor är det rena rama tortyren. Något som inte alla alltid tänker på.

Kristallen den fina

Kristallen den fina
som solen månd' skina
som stjärnorna blänka i skyn.
Jag känner en flicka i dygden den fina
en flicka i denna här byn.
Min vän, min vän och älskogsblomma!
Ack om vi kunde tillsammans komma
och jag vore vännen din och du allra kärestan min!
du ädela ros och förgyllande skrin.
Och om jag än fore till värdenes ände
så ropar mitt hjärta till dig.
Och om jag än fore till värdenes ände
så ropar mitt hjärta till dig.
Till dig, min vän och älskogsblomma!
Ack om vi kunde tillsammans komma
och jag vore vännen din
och du allra kärestan min!
du ädela ros och förgyllande skrin.


English translation

As the crystal shines
in the light of the sun
and the stars twinkle in the sky.
So this girl, outstanding in virtue, shines,
this girl in our village.
My friend, my friend and my flower of love!
Oh if only we could be together.
And you would be my love and I your lover.
You most noble rose and golden chest of treasure.

And if I did travel to the end of the world my heart would cry to you.
And if I did travel to the end of the world my heart would cry to you.
To you my friend and my flower of love ...

Varför män inte skriver rådgivningskolumner

Fråga:
Kära Walter
Jag hoppas du kn hjälpa mig. Härom dagen när jag åkte iväg till jobbet, lämnade jag min man i huset tittandes på TV, som vanligt.
Jag hade inte hunnit långt när motorn la av och stannade. Jag promenerade hem och bad min man om hjälp. När jag kom hem kunde jag inte tro mina ögon!
Han var i vårt sovrum med vår grannes dotter.
Jag är 32 år, min man 34 och grannens dotter 22. Jag och min har varit gifta i 10 år.

När jag konfronterade honom bröt han ihop och erkände att de hade haft ett förhållande de senaste sex månaderna.
Jag ställde då ett ulitmatum: Bryt med henne eller så lämnar jag honom.
Han har blivit av med jobbet för sex månader sedan och säger att han har känt sig deprimerad och värdelös sedan dess.
Jag älskar honom väldigt mycket, men sedan jag gav honom mitt ultimatum har han hållit sig på sin kant. Han vill inte gå på familjeterapi och jag känner att jag inte når fram till honom.
Var snäll och hjälp mig!!!!
Vänliga hälsingar Shella


SVAR:
Kära Shella
En bil som stannar efter att ha körts en så kort sträcka kan bero på en massa olika fel i motorn.
Börja med att kontorllera att det inte är några stopp för bränslet.
Om det är okey, kolla insprutningen och att det inte finns lösa kablar. Om inget av detta är fel, kan det bero på bränslepumpen, att det är för lågt tryck till motorn.
Hoppas detta hjälper,
Walter

I begynnelsen

I begynelsen när Gud hade skapat Eva och Adam hade han två gåvor kvar att ge dem.
- Jag har två saker kvar till er, den ena är konsten att kissa stående...

Adam avbröt:
- Jag vill ha den! Faan va roligt alltså.......

Gud tittade på Eva och hon nickade och sa:
- Varför inte, det är inte så nödvändigt för mig.

Så Gud gav Adam den här gåvan. Adam skrek av glädje, hoppas upp och kissade runtom, skvätte på väggarna och sprang till stranden och kissade och beundrade mönster han gjorde i sanden.

Gud och Eva tittade på Adams glädje och Eva frågade Gud:
- Och den andra saken som Du skulle ge bort som gåva, vad var det?
- Förstånd Eva, förstånd.

Att röka eller inte röka

Denna gamla dam satt på sin trappsten och jag tog en bild och frågade henne:

- Du ser verkligen pigg ut! Vad är hemligheten för ett långt lyckligt liv?

- Jag röker tio stora cigarrer varje dag, sa hon och innan jag går till sängs röker jag ytterligare en stor cigarr. Jag har ätit snabbmat hela mitt live och jag dricker 5 flaskor whiskey varje vecka. På helgerna käkar jag lykopiller och jag motionerar aldrig.

- Otroligt, fantastiskt, svarade jag.. - Hur gammal är du?

- Tjugofyra , svarade damen och log.